...not a boy who thinks he can

Den som bara svär är den som inget annat kan. Denne har gjort slut på allt beständigt krut utan att för den delen ha lyckats spräcka måltavlan och måste därför tillgripa gemena skrevtallanden. De fula ordens kaptener finns överallt och de förföljer alla andra. De börjar upptäcka sin talang redan på dagis. Den verbaliseras efter skolstarten och skolgången blir en övningsträcka. I tonåren är den ett etablerat medel som raffinerats till att vara en stötepelare i skapandet av maktstrukturer. Det är först då jaget i människor kommer i kontakt med de hårda kalla buden i vårt sociala samspel. Kollektiven sätts ihop och de interindividuella förhållandena underordnas flockets hierarki. Den som på något sätt äventyrar, hotar eller ej accepteras av gruppens pyramid peppras med tillgängliga baktal- och utfrysningsmetoder. I den vuxna världen har metodiken ändrat sin jargong. Med omsorgsfullt avvägda fraser och gliringar undviker man de ful-fula orden till förmån för de fin-fula. Konsten är att sänka sin fiende genom att vara honom/henne utan att för den delen låta som denne. Sofistikerad språkändring, härskarteknik kallas det. På ingen nivå och under inga omständigheter accepteras de fula yttrandena och i samhället har vi spärr- och gallringssystem för att hantera utövarna. Min fråga är - varför väcks inte samma kollektiva förargelse mot att det brukas som slentrianmässigt system inom politik?

Att det förekommer en hel del lekstuga under valkampanjer är inget som kan förmildra den senaste tidens amerikaniserade smutskastningsdrive. Omfattningen är oroväckande bred och resonliga politiska debatter har ersatts av partidyrkan, personkult och ideologiska färgkrig, gatuslagsmål och misshandel. I sina försök att maxa värvningen av röster och personkryss har många politiker valt att koncentrera sig på sällsamma undergrävanden av opponenternas ståndpunkter. Detta är i sig inget nytt, men det finns ett mönster i förberedelserna inför EU-valet som är en ny erfarenhet för mig. Det går inte bara ut på konkurrens om den breda väljarbasen och knyckande av opponenters röster utan en betydande del energi läggs på att med fula metoder frysa ut hela rörelser ur marknaden. Det ska mycket till för att jag ska gå i svaromål ett parti eftersom ingen ideologi är över grillning. I detta fall det inte bara partiet och dess program som står i skottlinjen utan även dess ideologiska bas, val av prioritering, politiska inställning, politiker, medlemmar, ja, till och med väljarna arkebuseras av den egendomliga arrogansen. Det spektakulära är att även de som utsätts för dess grova tramp tillämpar samma ofog. Det är de nya barnen på gården som de rebelliska vildvuxna plågoandarna utsätter för mest mobbning och oschyssta elakheter. Piratpartiet, partiet som kommer att få min röst, motstår orimligt infantila attacker, och det är dystert att den i särklass mest aggressiva sidan är min faktiska sida, vänstern. Med sina slängda facklor på piratpartiet har samtliga större partierna visat prov på låg klass. Socialdemokraternas representanter, Vänsterpartiet (även om av mildare grad), FI. Till och med min gröna hemvist har valt att ta denna väg och min besvikelse gror för varje inlägg jag läser. Dess talesmän har gått så långt att de tar till alla tjuvnyp, inklusive kritik mot dokumentation av ett allvarligt lagbrott. Detta är inte politisk utmaning på lika villkor. Högern kan dra något råttluktande grovstickat över sig. Här är mitt manifest mot mina ordinarie bundsförvanters argument.

Ingen kandidat i något av partierna är insatt i alla hjärtefrågor, varken när det kommer till de aktuella eller de som fordrar expertis. Inget parti har svar på alla frågor. Samtliga menar sig ha en värdegrund som de utarbetar och uppdaterar sina handlingsplan efter, eller "valplattform" som det så tjusigt heter. Samtliga kandidater och partier har prioriterade frågor vilka de ägnar större delen av sina krafter på. Låt oss då inte heller behandla dem som omniscienta enheter. Låt oss inte utgå ifrån att de har full koll på läget. Särskilt uppmärksamhet fordras när de trycker på det. Faktum är att det till och med är si och så med voteringsnärvaron, även när det kommer till viktiga frågor. En del vill bortförklara detta pliktsvek genom att påpeka kvittandet mellan blocken. Det får dock inte falla ur minnet, inte för ett ögonblick, att det är väljarna som är ledamöternas arbetsgivare och det är dem som ledamöterna är skyldiga moraliska utlåtanden. Blockskapandet ger definitivt inte mandat för omvandlandet av riksdagen till ett internt fäktningsforum. Omedelbart uppenbaras maktfullkomligheten i den politiska apparaturen som undergräver värdet i den enskilda väljarens röst. En röst som utdelas efter principer blir en röst i den blockstarkes tjänst som göder höger-vänster-konceptet och som i förväg kungör för att denne ämnar isolera de som inte återfinns i ekvationen. Denna rigoröst tvådimensionella politiska graf behöver en örfil i form av en påtvingad tredje axel. En axel som påminner dem om vilket värde vårt förtroende har. En axel som sätter den dryge på sin plats och som visar att det finns några av oss som vägrar sälla oss in i de uppritade leden.

Egentligen är det ingen konst det piratpartiet sysslar med. Är man klok så betraktar man deras ideologiskt gränsöverskridande union som den ypperliga samarbetsplattformen. Sakfrågelistan är den gemensamma preferensen och den är en reaktion på de övrigas olyckbringande flathet. Spörsmålen som piratpartiets manifest består av har legat på bordet under flera år. Opinionen har tydligt visat sitt misstycke och samtliga partier har haft god tid på sig för att formulera knäckande kritik. De har haft återkommande guldlägen som de har sumpat. Det piratpartiet gör är det som de andra misslyckade med att göra, vilket opinionssiffrorna är ett tecken på. Det är en mobilisering som det hela tiden fanns potential till. Nu när mjölken är spilld för del så glider handskarna av och de uppmanar sin omgivning till förädlade vulgopolitiska "bane knuckle"-matcher. Första lavinen med övervakningslagar har slagit ner på oss. Vi kan försöka gräva ut oss men vi ska inte underlåta att se initiatorn. Det är efterskalver som väntar. Jag har charmerats av ett gäng med vårdade idéer och argument och som åtrår min röst genom att ta min plats i samhället på allvar.

Min röst på piratpartiet är inte bara en röst på de prioriterade principerna utan även en röst mot de andras svek mot principerna. När företrädare för flertalet partier öppet och ånyo bevisat att de inte skyr några medel i det maniska röstfiskeriet så sveket ett faktum. Relevansen i den säkrade rösten blir övermäktig relevansen i redliga principfastheten - och då förtjänar man inte den principberoende rösten. Det är här den blixtkarismatiske men karaktärslösa politikern lär vinna mark och det är här principerna ritualslaktas. När den politiska mångfalden blivit ett skämt och vi manas abdikera inför den allvise tvådimensionaliteten är det skönt att det finns någon som inte är villig att kompromissa bort de prioriterade frågorna och som med sin öppna närvaro lyfter upp ens proteströst. Hellre det än alternativet. Hellre ett parti med kandidater som ärligt avstår från att rösta i ärenden som ej aktiverar deras agenda än politiker som röstar utefter partilinjen utan kunskaper, engagemang eller plikttrogen motivation. Det finns nog med immuna sömngångare som det är. Blir jag sviken även här så är det knappast första gången. Det blir en ny erfarenhet att dra lärdom av. Jag väljer dock att ge dem chansen genom att vara med och vända på deras första oskrivna blad. Jag röstar så lila jag bara kan. De andra färgerna brukar blekna i efterhand och förhoppningsvis lär vårt lila skrik dem att använda väderbeständiga burkar.

Mer om ämnet: Lars Gustafsson, luftslottet, Newsmill, Falkvinge, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, DN8, SvD1, SvD2, SvD3, Svd4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, SvD9, Syd1, Syd2, Syd3, Syd4, Syd5