Mr&mrs Jenkins are at it again

Oh GUD vad överraskad man blev då! De azurbruna ska rota i skollagen efter att de har fått de dystra siffrorna svart på vitt. Detta har dock varit anslagen sedan ett bra tag tillbaka, det skulle bara till med buller och dån. Det ena följer det andra för att uppnå det tredje som egentligen var det första men som las på is för att de andra skulle komma först så att man fick fog för det fjärde. Vi tar det i den tur och ordning som den fordrar.

Varken Sabuni eller Björklund kan spela dumma om vilka det är som de pekar på. Volksparteis tankar har varit öppna för den som kan titta och dessa gäller samma personer som Sabuni ville utföra gynekologiska tvångsundersökningar på. Att varje muslim är förpliktigad att utbilda sig och söka kunskap är något man får via modersmjölken. Att fysiska aktiviteter, såsom idrottande och simning, har anvisats som viktiga delar av den praktiserande muslimens liv och rutiner är också vitt känt. Med den nuvarande skollagens luckor i minnet kan det enkelt se ut som att de azurbruna stiger fram som galanta rättviselejon och genomför besvärliga men ändå nödvändiga reformer. Att ta åt sig äran för principer som i grund och botten var obligatoriska men som det hade utdelats otillbörliga dispenser för är ingen sport. Det som är sport är hur detta går till och om de azurbruna kommer att hantera det på ett smidigare sätt än vad vi är vana vid.

I utspelet som duon har gjort framgår det tydligt att de anser sig ha hela verkningspanoramat klart för sig. Vad problemet är, vad det beror på och hur man löser det. Det första är att man ska bomba sönder och samman lägret. Sedan upprättar man tillfälliga boenden tills man har byggt upp fristan efter eget tycke och begär. Den ursprungliga lagstiftningen är arkaisk (finns det något som socialdemokraterna byggt upp som de azurbruna inte ser som förlegat?) och måste skrivas om helt och hållet. Den ska genomsyras av en politik som folkpartiet anser vara lämpad för alla på lika villkor. I detta ingår endast tillfälliga gruppindelningar i vad som beskrivs som "känsliga situationer". Implicit framgår det ständigt uppfostrande förmynderiet som har blivit volksparteis bombbussiga varumärke. I den PK-vänliga körstämman träffar de mångkulturalismens högsta toner och slår sig sedan för bröstet av stolthet. I publiken står alla andra som inte vet om de ska skratta åt den pikanta syffisansen eller gråta över de öronskärande falska tonerna.

Det som paret vill göra till en liten provisorisk detalj är egentligen den grundläggande lösningen för ämnet. Information till föräldrarna, öga mot öga, om hur undervisning faktiskt går till och separata simlektioner är metoder som uppenbarar verkligheten även för de mest osäkra. En gräns måste alltid sättas var än man bor, men den gränsen hör definitivt inte hemma där det azurbruna civilisationsuppläxandet gärna vill placera den. Parets tolkning av mångkulturalism som svävande principsmoln utan verklighetsförankring är lika nyttig som ett banklån på 0 kronor. Den upprepas som en religiös brandvägg mot omgivningens misstrogna trolldom. Volkspartei har länge klängt på oss och förmanat oss om att det bara finns 2 sidor att välja emellan, där de själva utgör den välstrukna laglydiga sidan som värdesätter mänskliga rättigheter. Detta ska dock ej tillåtas gå längre än hit, för vi vet att det inte är så. Här får man stå pall och bjuda dem på en konfrontationsfront värt namnet. Barnets medfödda rättigheter måste säkras med volkparteis invasiva metoder är inte svaret. Alternativa förfaringssätt innebär inte automatiskt att man kompromissar med eller kränger in på de nödvändiga rättigheterna.

Den azurbruna aspirationen på ett tidigt hjärntvätteri där mångkulturellt leverne reduceras till färgglada kläder på temakvällar får sin väg sopad genom liknande drag. Det är inte utbildningarna i sig som har hamnat på kontroversiella teman utan möjligheten att genomföra dessa. När människor insett detta så inser de också volksparteis falska toner i en allt mer opportunistisk politik. Förhoppningsvis begriper de värdet av att leva som de lär och behandlar andra med samma respekt som de fordrar. En respekt som inte innebär accentuerade vokaler utan accentuerad samhörighet. De ska inte till ett tack för att de ger sig själva mer plats i ämnet än vad de förtjänar och de ska vara beredda på alla riktiga humanisters vilja att röka ihop med dem när de lagstiftar om pseudodränkt moralväktargard. Våra öron kan bara stå ut med så mycket.