Vad är det som gör budskapet i det en konstnär skapar så pass unik i dess värde att det ursäktar lagbrott? Intrycket har varit påfallande tydligt under hela perioden diskussionerna om Anna Odells installationsarbete pågått. Stödsidans argumentation sprider ut sig över ett vitt spann med den gemensamma nämnaren att konsten är sin egen evärdliga självevidenta alibi. Implicit menar en del att autentiskt sinne för konst kan ge sig till känna endast på det enda veritabla och obligatoriska sättet - stöd för verkets/installationens existensberättigande. Har man inte mycket till övers för det resonemanget så begriper man inte konsten. Om verket lyckas väcka nationellt anstöt så är segern garanterad. All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet.
Vad som är och inte är konst är en evig fråga som finns i boken De ännu svarslösa frågorna tillsammans med "meningen med livet" och "surströmmingsälskares passion för den ruttna fisken", även om den inte vållar lika mycket huvudbry som de senare exemplen. Den biten har vi avklarat. I Anna Odells fall är visar det sig att frågan inte ens är aktuell. Det är där hennes ambitioner övergått i juridiska överträdelser som protesterna intensifieras. Det är inte rimligt att yrka på konstens frihet när allvarligare konsekvenser ligger på bordet och man kan inte gömma sig bakom en fördunklad definition av konst. Det är lätt att se att hur detta medvetet kan missbrukas för att unvika motivera sig i sakfrågan.
Ett annat tydligt mönster, som utgör installationens kärna, är den moderna människans behov av självbekräftelse genom att avsäga sig skuld och ansvar som associeras till kollektivet. Detta ser man i tid och otid, särskilt i Sverige. Alla i samhället bedrar, sviker och förråder mig. Alla felar, alla bryter mot sin professionalism, alla gör mer fel än rätt - utom jag. Det är något av en nationell sport att klaga på grupper och verksamheter som man kan avgränsa med en egensnickrad definition. Poliser, plastikkirurger, romer, hantverkare, kriminalvården, ungdomar, män. Avsikten med Odells verk är tydligen att med tidigare egen erfarenhet visa psykvården inifrån. I jamförelse med vad får vi egentligen inte veta. Om det är fördömande eller hyllande får vi inte heller veta, det blir upp till betraktaren att reagera och dra sina slutsatser. Det sista är en konstnärlig process som återigen blir irrelevant för diskussionen, eftersom det på intet sätt motiverar ett bortskämt befriande från alla moraliska, praktiska och juridiska gränser. Ingen institution är för helig för att inte grillas, inklusive konstföreträdarnas enheter. Får jag välja mellan expertis eller konst som utvärderande metod av psysvårdens arbete så är mitt svar givet.
För vad varje medborgare och yrkesgrupp finns det en minimigräns för vad man får göra och vad man kan utsätta sin omgivning och samhället för utan att man ställs till svars för det. Överpretentiöst floskel om konstfientlig intolerans och rigida anlag för det själsliga kan inte motivera lagbrott och att man engagerar ovetande/ofrivilliga i sina egna (mar-)drömmar. Den som sätter likhetstecken mellan förståelse, insikt och genklang i utvärderingen av Odells överträdelser har mer att förklara än vad som ryms i en dunkel konstdefinition. Vårdpersonal, speciellt de som arbetar inom krävande avdelningar såsom den slutna psykvården, får mer eller mindre dagligen utstå olagliga attacker från patienter. Anledningen till att en vårdare inte polisanmäler alla företeelser denne råkar ut för är att de väljer att inte göra det. När det, i Odells fall, inte bara utgör en medveten handling utförd av en frisk person utan även kan ses som personens levebröd så skall det, utan anmodan, beivras och straffas. Man kan säkert konstnärligt påvisa dagisfröknars brist på utbildning i självförsvar genom att konstnärligt misshandla dagisbarn. Moraliskt och juridiskt sett blir det inte ett dugg bättre än en vanlig Svenssons galna attack.
Helt rätt att åtala Anna Odell, och förhoppningsvis följs det upp av en fällande dom. Hon är lika mycket en martyr som den konstnärliga dagismisshandlaren. Det gäller att sätta ett stopp för det som kan bli startskottet som rättfärdigar lagbrott i konstens namn. Ja, samhället i allians med rättsapparaturen ska reagera när en person bär sig tölpigt åt. Kanske orsakar all uppståndelse och uppmärksamhet henne ännu en psykos och behov av intagning. Man får hoppas att de då inte slänger ut henne och tror att det är "Unknown woman revisited". Alla har vi vår berättelse att berätta, ingen behöver bitas för det.
Vad som är och inte är konst är en evig fråga som finns i boken De ännu svarslösa frågorna tillsammans med "meningen med livet" och "surströmmingsälskares passion för den ruttna fisken", även om den inte vållar lika mycket huvudbry som de senare exemplen. Den biten har vi avklarat. I Anna Odells fall är visar det sig att frågan inte ens är aktuell. Det är där hennes ambitioner övergått i juridiska överträdelser som protesterna intensifieras. Det är inte rimligt att yrka på konstens frihet när allvarligare konsekvenser ligger på bordet och man kan inte gömma sig bakom en fördunklad definition av konst. Det är lätt att se att hur detta medvetet kan missbrukas för att unvika motivera sig i sakfrågan.
Ett annat tydligt mönster, som utgör installationens kärna, är den moderna människans behov av självbekräftelse genom att avsäga sig skuld och ansvar som associeras till kollektivet. Detta ser man i tid och otid, särskilt i Sverige. Alla i samhället bedrar, sviker och förråder mig. Alla felar, alla bryter mot sin professionalism, alla gör mer fel än rätt - utom jag. Det är något av en nationell sport att klaga på grupper och verksamheter som man kan avgränsa med en egensnickrad definition. Poliser, plastikkirurger, romer, hantverkare, kriminalvården, ungdomar, män. Avsikten med Odells verk är tydligen att med tidigare egen erfarenhet visa psykvården inifrån. I jamförelse med vad får vi egentligen inte veta. Om det är fördömande eller hyllande får vi inte heller veta, det blir upp till betraktaren att reagera och dra sina slutsatser. Det sista är en konstnärlig process som återigen blir irrelevant för diskussionen, eftersom det på intet sätt motiverar ett bortskämt befriande från alla moraliska, praktiska och juridiska gränser. Ingen institution är för helig för att inte grillas, inklusive konstföreträdarnas enheter. Får jag välja mellan expertis eller konst som utvärderande metod av psysvårdens arbete så är mitt svar givet.
För vad varje medborgare och yrkesgrupp finns det en minimigräns för vad man får göra och vad man kan utsätta sin omgivning och samhället för utan att man ställs till svars för det. Överpretentiöst floskel om konstfientlig intolerans och rigida anlag för det själsliga kan inte motivera lagbrott och att man engagerar ovetande/ofrivilliga i sina egna (mar-)drömmar. Den som sätter likhetstecken mellan förståelse, insikt och genklang i utvärderingen av Odells överträdelser har mer att förklara än vad som ryms i en dunkel konstdefinition. Vårdpersonal, speciellt de som arbetar inom krävande avdelningar såsom den slutna psykvården, får mer eller mindre dagligen utstå olagliga attacker från patienter. Anledningen till att en vårdare inte polisanmäler alla företeelser denne råkar ut för är att de väljer att inte göra det. När det, i Odells fall, inte bara utgör en medveten handling utförd av en frisk person utan även kan ses som personens levebröd så skall det, utan anmodan, beivras och straffas. Man kan säkert konstnärligt påvisa dagisfröknars brist på utbildning i självförsvar genom att konstnärligt misshandla dagisbarn. Moraliskt och juridiskt sett blir det inte ett dugg bättre än en vanlig Svenssons galna attack.
Helt rätt att åtala Anna Odell, och förhoppningsvis följs det upp av en fällande dom. Hon är lika mycket en martyr som den konstnärliga dagismisshandlaren. Det gäller att sätta ett stopp för det som kan bli startskottet som rättfärdigar lagbrott i konstens namn. Ja, samhället i allians med rättsapparaturen ska reagera när en person bär sig tölpigt åt. Kanske orsakar all uppståndelse och uppmärksamhet henne ännu en psykos och behov av intagning. Man får hoppas att de då inte slänger ut henne och tror att det är "Unknown woman revisited". Alla har vi vår berättelse att berätta, ingen behöver bitas för det.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar