Alla som har följt Dilsas kolumnbravader genom åren är förtrogna med ett skrivmönster som slaviskt följer en flagrant mall. Det finns obligatoriska sekvenser i hennes debattartiklar och repliker som är så pass förutsägbara att läsaren aldrig sviks. Första stycket innehåller en eller flera konfrontationssökande provokationer efter härskarteknisk modell. Välanvända metoder är personangrepp, hån, underminering, förminskning samt likvidering av, för principessan, värdig opposition. Dessa syftar primärt till att rivstarta med en uppslagen självsäkerhet av sådan dignitet att kontentans ljuva lärdom inte behöver sparas till slutet. Efter den svulstiga introduktionen följer en deskriptiv redogörelse av huvudämnet där hennes ståndpunkt utvecklas med kvasianalytisk genomgång av ämnet och de anmärkningar hon har på opponentens synpunkter. Det är här som hennes polemiska kropp blottar sig med förvanskningar av fakta, lösryckta citat, baktalerier och rena lögner. Styrkan ligger inte i att meningarna och argumenten kompletterar varann utan snarare är det den överlappande innebörden som paketerar hennes budskap. När hon följer A med att säga B så vet hon att detta har bäddat för läsaren själv läser in C och D. Avslutningsvis sker det en kort återkoppling med inledningens, nu verifierade, autenticitet. Puh, sablar anamma!
Med detta är det inte sagt att hon travar segrandes ur alla slag hon gett sig in på. Även om hon har talang för hyckleri så är den inte fulländad och hennes förmåga ska inte överdrivas. Med sin debattmetodik ämnar hon att styra och ställa. Hon försöker vara den som lägger upp reglerna och som slår fast ramarna, inte för sig själv, utan för alla andra. Intressant nog kan en rådlös Dilsa som har målats in i ett hörn manifestera en annars illa kuvad proteisk sida. Det kan gå så långt att vi, i ytterst sällsynta fall, får erfara en sossifierad principessa som klappar en förorättad och uppenbart vantolkad opponent på axeln. Denna eviga kamp som går mer ut på att slå det perfekta slaget under bältet och komma undan med det bevittnas av för många kameror för att bovstrecket ska missas. Här kan vi stanna rullen, spola tillbaka och studera detaljerna - i slow motion, frame för frame. Stanken från azurbruna liberalfascismen fyller rummet, men det är ett pris värt att betala för uppdagandet.
Dilsa läxar upp Aftonbladets kulturredaktion för dess stöd för det motbjudande i yttrandefriheten. Kort sagt menar hon att bara för att det råkar vara så att man har sagt att yttrandefriheten ovillkorligt ska finnas till för alla så betyder det inte att alla ska ha samma rättigheter. Eller något. Det är det jag får ut av hennes artikel. Den Dilsa, som annars sliter av sig sminket över det som hon menar är hot mot denna viktiga form av frihet, attackerar andra för deras stöd för samma idé. Inte för att jag är speciellt förtjust i kvällsblaskans retorik men jag är i alla fall man för att kalla bara rumpor just för vad de är. Dilsas förment liberala preferenser gör ett plötsligt uppehåll och yttrandefrihetens helgedom förses med gästlistor och stammisprivilegier. I sitt sammanhang påvisar detta att ställningstagandet överhuvudtaget inte var oplanerat eller nytt, utan snarare ett i raden dubbelmoraliska vådaskott. Jag har svårt att se att detta uteslutande beror på hennes anormala besatthet av vänsterns minsta lilla rörelse, även om den säkerligen utgör viktig näring. Jag tror att detta är ett ärkebevis på azurbrun liberalfascism.
Under de senaste årens heta debatter har liberalfascisterna har en distinkt ställning med sin ideologidyrkan. Bössorna skalla - (yttrande-) frihet åt alla - trodde vi. Sakta men säkert röjdes en bitter sanning med rävspel, ränksmideri och hyckleri som idélära. Parallellt med detta växte bilden av den azurbruna liberalfascisten. Denne talar om frihetens oumbärliga betydelse och dess ovillkorliga självklarhet. Denne förtäljer skillnaden mellan de fria nationernas överlägsna mentalitet och de ofria staternas förstockade världsbild. Väl noterat upptäcker man snart att liberalfascisten inte är ute efter diskussion, utan att denne självrådigt föreläser för dig. Denne talar inte med dig utan till dig och du borde ha tagit diktamen för 3 timmar sen. Personen själv behöver inga lektioner i ämnet och särskilt inte av en lärling som du. När ideologin sätts i verk ser man en annan dimension och liberalfascismen - dess förmyndararrogans. Reglerna exkluderar upphovsmännen, ungefär på samma sätt som en förälder kan motivera för 14-åringen varför denne inte får dricka alkohol bara för att 2 timmar senare själv hinka i sig en halv flaska rött. Det finns inget behov av berättigande inför icke-liberaler och det förefaller vara en naturlig fördelning att ålägga andra begränsningar när de själva står över det. Liberalfascister är liberaler endast med andra liberalfascister.
I detta resonemang ser de azurbrunas uppbrott mot de egna principerna på viktiga plan. Dilsas kritik slår henne i ansiktet eftersom hon, vid åtskilliga gånger, inte bara hyllat utan även fraterniserat med uttalade absoluta fascister och ideologiska totalitärer såsom Ayaan Hirsi. Dilsa har varit bussig nog att ge hennes ord utrymme genom sin egen mediala megafon. Att nedvärdera Hirsis förespråkande av rasistisk kolonial behandling av muslimer till förmån för Irvings revisionism är en viktig uppenbarelse om vilket sår som liberalfascisten anser är värt att strö salt i och vilket som denne omplåstrar. Öppet rättfärdigande av hyckleri. Principessans förlägna klavertramp kulminerar i ett klassiskt misstag. Ett misstag som blir svårt att förklara sig ur. Det ena hederliga sättet att stå upp för sin ideologi är att tillämpa det i vått och torrt. Bästa sättet att stå upp för frihet är att föregå med gott exempel och exemplifiera det som man fordrar av alla andra. Detta är enda sättet att påvisa svårbestridlig genuin lojalitet mot värderingarna man kämpar för. När detta inte bara uteblir utan även krossas med omvänt aktivitet så går det inte längre att skydda sig bakom provokativa ord. Liberalfascismens ambassadör har gjort dess kritiker en enorm tjänst genom att bekräfta skenheligheten. Systematiken är blottad. Man får hoppas på att fler väljer att kollidera med den. En värld med många Dilsor är en värld där frihetens debattartikel är en ädelsten inte värdig alla ögon, förutom principessans, och möjligvis en Il Duce.
Med detta är det inte sagt att hon travar segrandes ur alla slag hon gett sig in på. Även om hon har talang för hyckleri så är den inte fulländad och hennes förmåga ska inte överdrivas. Med sin debattmetodik ämnar hon att styra och ställa. Hon försöker vara den som lägger upp reglerna och som slår fast ramarna, inte för sig själv, utan för alla andra. Intressant nog kan en rådlös Dilsa som har målats in i ett hörn manifestera en annars illa kuvad proteisk sida. Det kan gå så långt att vi, i ytterst sällsynta fall, får erfara en sossifierad principessa som klappar en förorättad och uppenbart vantolkad opponent på axeln. Denna eviga kamp som går mer ut på att slå det perfekta slaget under bältet och komma undan med det bevittnas av för många kameror för att bovstrecket ska missas. Här kan vi stanna rullen, spola tillbaka och studera detaljerna - i slow motion, frame för frame. Stanken från azurbruna liberalfascismen fyller rummet, men det är ett pris värt att betala för uppdagandet.
Dilsa läxar upp Aftonbladets kulturredaktion för dess stöd för det motbjudande i yttrandefriheten. Kort sagt menar hon att bara för att det råkar vara så att man har sagt att yttrandefriheten ovillkorligt ska finnas till för alla så betyder det inte att alla ska ha samma rättigheter. Eller något. Det är det jag får ut av hennes artikel. Den Dilsa, som annars sliter av sig sminket över det som hon menar är hot mot denna viktiga form av frihet, attackerar andra för deras stöd för samma idé. Inte för att jag är speciellt förtjust i kvällsblaskans retorik men jag är i alla fall man för att kalla bara rumpor just för vad de är. Dilsas förment liberala preferenser gör ett plötsligt uppehåll och yttrandefrihetens helgedom förses med gästlistor och stammisprivilegier. I sitt sammanhang påvisar detta att ställningstagandet överhuvudtaget inte var oplanerat eller nytt, utan snarare ett i raden dubbelmoraliska vådaskott. Jag har svårt att se att detta uteslutande beror på hennes anormala besatthet av vänsterns minsta lilla rörelse, även om den säkerligen utgör viktig näring. Jag tror att detta är ett ärkebevis på azurbrun liberalfascism.
Under de senaste årens heta debatter har liberalfascisterna har en distinkt ställning med sin ideologidyrkan. Bössorna skalla - (yttrande-) frihet åt alla - trodde vi. Sakta men säkert röjdes en bitter sanning med rävspel, ränksmideri och hyckleri som idélära. Parallellt med detta växte bilden av den azurbruna liberalfascisten. Denne talar om frihetens oumbärliga betydelse och dess ovillkorliga självklarhet. Denne förtäljer skillnaden mellan de fria nationernas överlägsna mentalitet och de ofria staternas förstockade världsbild. Väl noterat upptäcker man snart att liberalfascisten inte är ute efter diskussion, utan att denne självrådigt föreläser för dig. Denne talar inte med dig utan till dig och du borde ha tagit diktamen för 3 timmar sen. Personen själv behöver inga lektioner i ämnet och särskilt inte av en lärling som du. När ideologin sätts i verk ser man en annan dimension och liberalfascismen - dess förmyndararrogans. Reglerna exkluderar upphovsmännen, ungefär på samma sätt som en förälder kan motivera för 14-åringen varför denne inte får dricka alkohol bara för att 2 timmar senare själv hinka i sig en halv flaska rött. Det finns inget behov av berättigande inför icke-liberaler och det förefaller vara en naturlig fördelning att ålägga andra begränsningar när de själva står över det. Liberalfascister är liberaler endast med andra liberalfascister.
I detta resonemang ser de azurbrunas uppbrott mot de egna principerna på viktiga plan. Dilsas kritik slår henne i ansiktet eftersom hon, vid åtskilliga gånger, inte bara hyllat utan även fraterniserat med uttalade absoluta fascister och ideologiska totalitärer såsom Ayaan Hirsi. Dilsa har varit bussig nog att ge hennes ord utrymme genom sin egen mediala megafon. Att nedvärdera Hirsis förespråkande av rasistisk kolonial behandling av muslimer till förmån för Irvings revisionism är en viktig uppenbarelse om vilket sår som liberalfascisten anser är värt att strö salt i och vilket som denne omplåstrar. Öppet rättfärdigande av hyckleri. Principessans förlägna klavertramp kulminerar i ett klassiskt misstag. Ett misstag som blir svårt att förklara sig ur. Det ena hederliga sättet att stå upp för sin ideologi är att tillämpa det i vått och torrt. Bästa sättet att stå upp för frihet är att föregå med gott exempel och exemplifiera det som man fordrar av alla andra. Detta är enda sättet att påvisa svårbestridlig genuin lojalitet mot värderingarna man kämpar för. När detta inte bara uteblir utan även krossas med omvänt aktivitet så går det inte längre att skydda sig bakom provokativa ord. Liberalfascismens ambassadör har gjort dess kritiker en enorm tjänst genom att bekräfta skenheligheten. Systematiken är blottad. Man får hoppas på att fler väljer att kollidera med den. En värld med många Dilsor är en värld där frihetens debattartikel är en ädelsten inte värdig alla ögon, förutom principessans, och möjligvis en Il Duce.
2 kommentarer:
Tack för tre giftiga artiklar!
Jag har självklart länkat till dem på bloggen.
Roligt att du gillade dem :).
Skicka en kommentar