CATS 2.0?

Den som ansåg att Andreas Malm överdrev med sina farhågor borde äta en sandal. Den som slätar över det med ospecifika argument om icke-kirurgiska slutsatser som på intet sätt pekar ut muslimen kan äta den andra sandalen. Stockholmsmoderaternas flirt med populistiskt fulhögeri och Kristerssons brösttoner hamnar i fokus när en uppföljningsrapport på hedersrelaterade attityder läggs fram. Jag dock inte bestämma mig för om det är de europeiska högervindarnas kappvändning som orsakat det eller om det är rätt tid för en gammal kappa. Oavsett förklaring är det under all kritik.

Det är icke rapportens framställande i sig som utgör ett problem. Komplexa hederstolkningar och kodex med påföljande förtryck och våld finns, oavsett om man väljer sticka huvudet i sanden eller svälja allt med hull och hår. Problemet är vad man väljer att klassificera under detta och hur man väljer att tolka det. Undersökningen som har gjorts är massiv och grundligt bearbetad - samtidigt som den baserar sig på specifika och ledande frågor. Man vet att ämnet är hett och har försökt vara så bred som möjligt. Själv har jag läst utvalda delar som är intressanta för studiens tolkningstrovärdighet och funnit några funderingar:

* 17% bortfall - vilka var dessa? Varför har man försummat bortfallsanalysen?
* 40% utländskt ursprung - hur förhåller detta sig till resten av landet? Kan man verkligen applicera Stockholms nästintill feodala struktur på nationella mönster?
* Ingen ingång på ungdomarnas upplevelser och tolkning av de olika kategorierna, samtidigt som man har valt att kategorisera kontroll/hot/våld under en och samma rubrik. Smakfull kreativ objektivitet.

Rapporten har dock mer i sig än att den kan avfärdas för fullkomlig undermålighet. Statistiken, som ändå ger fingervisning om problemet, är inte så pass nattsvart som rubrikerna. När moderata politiker väljer göra en CATS av detta så väljer man en ton som är deterministisk i karaktär och budskap. Vi är vi och dom är dom och aldrig mötas de två. Då övertar propagandan syftet som inte bara slår hårt mot de som drabbas av verklig hedersbrott, utan även mot alla föräldrar som misstänkliggörs som lagbrytande avloppsmänniskor när de hamnar i konflikt med sina ungdomar. Tonårsrebellism och (över)beskyddande skall definitivt inte göras till bifaktorer, något som även Nalin Pekgul påpekat. Inverkande samhällsfaktorer som bevisligen kan avgöra dynamiken i utvecklingen ska inte åsidoläggas. Paradoxalt nog har en av rapportmakarnas avhandling påpekat just detta. Med pessimismen som köl i denna fråga är jag tveksam till att det ger resultat. När det kommer till brytande föräldrar med okonventionell livsstil så verkar valet ändå vara mellan att vara förpestat förtryckande eller att vara nonchalant oansvariga. Hoppas de kloka rösternas styrka motbevisar mig.