Racists on the couch

Visst gör det ont när knoppar brister? Jag är inte så säker på det. Jag har ingen personlig erfarenhet av det och så vitt jag vet är ingen i min släkt en botanisk organism med förmåga att knoppa. Jag vet dock att det gör ont i sinnet när fascister och nazister blir rumsrena. Det gör ont i samvetet när deras tankar och argument föräras samma status som den normala människan. Det gör ont i intellektet när man negligerar giftet som dessa sprider ut bland oss andra. Ja, visst gör det ont när deras knoppar brister.

Harry R:son Svensson skriver en intressant artikel om SD, Israel och en gemensam nämnare - förkärlek till strukturell och statssanktionerad rasism. Med utgångspunkt på Avigdor Liebermans förutspådda maktposition inom den kommande Israeliska regeringen redogör Harry för motiveringen bakom SD:s pro-Israeliska ställning. Detta finns det fler skäl för. Landet blev plötsligt ännu sötare i SD:s rubinögon, när man tros ha valt in beundrad extremism på flera positioner i regeringen. Nu kommer föraktet mot etnisk jämlikhet följas upp med kulturell utrotning och oppositionslikvidering. Lieberman, som inte är dummare än vad han gör sig till och använder, i likhet med många andra politiker, husslavar som mördande pjäser, är känd för sina rasistiska utspel. Hatet mot den som slaviskt inte förkastar sig den judisk-Israeliska överheten har varken han, eller SD:s företrädare för den delen, hymlat med. Där går de ihop igen och det finns mer som för dem samman. Lieberman, Israel och SD föraktar en gemensam förment fiende, och för den delen överstiger föraktet sammanhållningsbanden. Avsikten är att "min fiendes fiende är min vän" avgör den fällande domen för ett moraliskt förbindelse som går ut på att de föraktar en gemensam hatobjekt mer än de faktiskt gillar varann. SD går ut med en vinstlott eftersom varken Lieberman eller Israel är i skuld eller beroendeställning för lilla sketna SD. SD däremot använder detta statssanktionerade rasism för att initiera och stimulera islam- och muslimförakt på svensk mark. Svensson redogör med klar tydlighet för detta rävspel, samtidigt som kan klyver SD:s partiprogram med deras egna diskrepanser och motsägelser som enkla rakblad.

Nu väljer brunbröderna Ekeroth att gå i svaromål, och ställvis tror jag inte att Svensson kunde ha önskat sig ett bättre svar. Artikeln väljer att ignorera en av de viktigare aspekterna i Svenssons kritik, nämligen SD-Lieberman-hånglet. Istället koncentrerar man sig på 3 punkter - SD:s självglorifiering, rättfärdigande av judisk rasism samt motivering av arab- och muslimförakt. Intressant nog är det i ett och samma skepnad som de gräver sina egna polemiska grav.
Brunbrödernas världsbild är i 2 färger. Deras färg och den färg som måste målas över med deras färg. Deras färg är fredens skratt, frihetens vingar, demokratins stavning och rättvisans rustning. En absolut retorik används om araben och islam/muslimen som kan bäst liknas vid ett barns stampande vid en leksak. Att pappa måste ta ut pengar, att mamma måste handla en sak först, att det inte går att köpa leksaken eftersom barnet redan har den hemma - inget duger till - det som jag säger, punkt slut! Araben och muslimen har bara varit en efterbliven varelse, en invaderare, en som i sina bästa dagar hör hemma i en bur men som nu utgör ett allvarligt hot sedan de anstår sig att åtnjuta fritt leverne på planeten och vägra förslavas och fördrivas. Detta täcker upp hälften av artikelns dravel. Judarnas medfödda rättighet och kärnfulla överlägsenhet demonstrerar brunbröderna genom att citera kolonialeuropeiskt och kristamerikanskt 1800-talsförfattarskap. Förvånande att de missade vår alldeles egna Fredrika Bremer och hennes liknelse av Palestinas icke-judiska icke-koloniala befolkning vid en "gräshoppsplåga". Då hade brunbrödernas trovärdighet haft en gnutta genomslag.

Det är samma trovärdighet som får sig ännu fler knäck när man skrapar lite mer på ytan. Den låga lingvistiska kvalitén konkurrerar, förutom med inbördes ryggradsrasism, även med argumentativt självpryglande. SD slår sig ofta för bröstet om orättvisa anklagelser om rasism och det judiska brödraparet ställer gärna upp som talesmän för det. Det går dock inte att missa hur deras misstag till försvar serverar deras rasism på ett silverfat. Brunbröderna skriver:

När Svensson sedan hävdar att den judiska återvandringen till sitt hemland är att jämställa med den massinvandring vi motsätter oss i Sverige, är han verkligen ute och cyklar. Jag kan garantera honom att Sverigedemokraterna aldrig
skulle motsätta sig en återvandring av svenskar till Sverige, även om det vore
så att Sverige i framtiden blir överkört och islamiserat.

Att det är en av bröderna, troligen Herzlmedaljören Ted, som har skrivit artikeln medan den andra bara skrivit under för man klar indikation på här. Det de vill säga är den som är svensk har alltid rätt att återvända till Sverige. Då hela argumentet läggs fram som försvar till återvandringen av “den judiska diasporan“, som i vissa fall är mångtusenårig gammal, och i de flesta fall är diasporakonverterad, så kan vi inte utgå ifrån något annat än detsamma i ovanstående citat. Vilka svenskar det är de syftar till och hur svenskhet definieras framgår inte, och inte heller anses det vara relevant nog att prioritera det i texten. Hur det förhåller sig till generationer av svenskar utomlands framgår inte heller. Ifall dessa människor har vårdat det SD brukar definiera som “den svenska kulturen” anses inte heller vara viktig nog att påpeka, speciellt när man gärna talar om övertagande och kulturimperialism. Det enda klara kriteriet som brunbröderna och SD lägger fram som motivation för återinvandringsrätt är - det som flyter i blodet. Är man genetisk svensk enligt SD:s tankemönster så är man alltid välkommen tillbaka, och då spelar det ingen roll om du har aldrig varit i Sverige, om du inte kan svenska, om du inte har svensk kultur, om du är 5:e generationens svenskar i Chile. Det är ditt blod som hör hemma på den svenska marken. Alla andra faktorer är ovidkommande. Den som inte har den svenska genen i sig är det annorlunda med. Även om han är 5:e generationens Egyptier i Sverige, med svensk utbildning, med genetisk svensk fru, så är han fortfarande en arabisk utlänning. Alldeles förträffligt sätt att spräcka SD:s myt om rensade rör och trappor. SD är samma rasistiska gyttja den alltid har varit, och brunbrödernas judiska påbrå får definitivt inte misstolkas som alibi. Det är en fasad, ett polerat skal av rasismens internationella och multietniska gruppkram. SD, Lieberman och den rasistiska Israel sjunger i kör. Det gör väldigt ont i själen när så många knoppar brister.

Läs mer: DN1, DN2