Obama manifesterar klara Onkel Tom-tendenser. Israel vinkade och landet fick efter viss tvekan svar från storebror. Obama-administrationens backande ur Genèvekonferensen signalerar att hönan ger vika och skyddar sin elaka kyckling oavsett väder. Under konferensen 2001 stormade som bekant både en redan timid och ointresserad USA och Israel ut ur Durbanmötenas hallar i protest mot att folk hade stake att ställa Israels rasistiska folkmordspolitik mot väggen. I efterhand har man fortsatt kritisera dokumentet, trots dess revidering. Inför Genève hade Israel och lill-Bushen i Kanada, Stephen Harper, redan avböjt deltagande. Nu drar sig storhöken och förändringarnas man ur konferensen. De officiella anmärkningarna går i samma linje som tidigare - Israel för inte röras, inget snack om förlikning med slaveribrott och inga diskussioner om beivrande av religiöst betingat förtal och rasism. Det är givetvis typiskt både USA och Israel att likt ett tjurigt barn trampa sig bort från sandlådan när de inte får bestämma allt. Numera vill världen, för det mesta, inte ställa upp på att vara nickedockor och anonyma åskådare på en plattform som båda länderna ämnat göra till ett forum för inbördes beundran. Detta stör cyklopen så oerhört mycket.
Det som vi inte ska tillåta är att fokus fördunklas med gälla skrik om antisemitism. Det finns mer därtill som gör frågan om Israel till en av flera faktorer. Israel var definitivt inte enda landet som fick ett personligt knäpp på näsan. Dock var de övriga mogna nog att sitta kvar på sina stolar och inte marschera ut som småpojkar (och flickor). När man skrapar på ytan ser man allvarliga politiska rävspel skönmålade som moraliska ridderligheter. Efter 2:a världskriget skulle man försöka uppnå ett dokumenterat konsensus gällande allmänna rättigheter och intressen på mänsklig värdegrund. Till förhandlingsbordet kom det ett USA med segregationslagar och historisk rasism i bagaget. Innan dess, året 1790, hade landet tillkännagivit i ett förtydligande av “The Bill of Rights” att deklarationen omfattade endast vita invånare, som då var ensamma om att kunna bli medborgare och åtnjuta de universala rättigheterna i det nya landet. Decennier senare, närmare bestämt 1857, försäkrade landets högsta domstol återigen världen om att svarta kunde, under inga omständigheter, bli amerikanska medborgare - då de av naturen var underordnade och underlägsna den vita människan. Det var först år 1871 som icke-vita amerikanare fick laglig rätt att kalla sig (andra gradens) medborgare, dock med tillkommande juridisk-rasistisk diskriminering och segregering, såsom via passager inkorporerade via Black codes-principen. Idag är det annorlunda dagar i de amerikanska lagböckerna, men på gatan råder det till stor del snarlik segregation och rasism. Det är då inte ett dugg förvånande att vid förhandlingsbordet så motsatte sig USA tvärt och instinktivt FN-stadgans ursprungliga utformning eftersom man, i diskussioner om mänskliga rättigheter, störde sig på formuleringar om “jämlikhet mellan raser.”
Under Durbankonferensen bringade fd kolonier upp krav på kolonialstater om uppgörelse med kolsvarta episoder i historien och det var många negativa reaktioner från länder med förflutna (och rådande) sådana. Man tyckte inte om att slaveri, rasism, segregation och kolonialism kom upp på bordet som gemensamma faktorer som ändrat historiens gång och orsakat stora problem för många människor. Bland de länder som reagerade mot argumentationen återfanns, förvisso, både Kanada och USA. I moraliskt likhet med USA var Kanada ett av de länder som var i valet och kvalet att lämna konferensen bl a på grund av detta. Landet har, tillsammans med USA, varit ett av få länder att röstat emot FN:s deklaration om urbefolkningars rättigheter - ett symboliskt dokument som tagit 22 år att färdigställa och 11 år att tjattra om (som förtydligande behövs tillägget att Kanada har röstat emot dokumentet både i UNHRC:s omröstning och vid omröstningen på FN:s generalförsamling). Harper, som belönats (talet i textform) för att vara drömlikt Israelvänlig, har som USA många anledningar att rata dokumentet och dess andemening. Att vara premiärminister för ett land, som historiskt sett har haft ungefär samma juridiska människosyn gentemot icke-vita minoriteter som USA, innebär vissa svårigheter i de nämnda rubrikerna. Tanken på ekonomisk förlikning är lika omöjlig som provokativ. Det var först förra året, den 29:e juni, som den amerikanska kongressen kunde samla tillräckligt med mod och vett att be om ursäkt för slaveriet. Kanadas ursäkt väntar världen fortfarande på, liksom vettet att följa beslut om kompensation av drabbade.
De oheligas trio har sedan 2001 försökt, vid ett flertal gånger och på olika fronter, att förhindra verkställandet, ratifikationen och finansieringen av det stympade dokumentet från Durban 2001 samt den kommande konferensen i Genève 2009. Nyligen arrangerade ICCA en konferens i London under rubriken “London declaration on combating antisemitism”. USA, Kanada, Israel var i en grupp av över 40 andra länder som tillsammans bidrog med sammanlagt 125 delegater under den 3 dagar långa konferensen. I dess protokoll, som signerats av samtliga delegater, understryker man behovet av motarbetande av antisemitism på alla nivåer. Dokumentet, som innehåller många vedertagna och rationella punkter, har intressanta delar. För artikeln intressanta punkter är:
[...]We are alarmed at the resurrection of the old language of prejudice and its modern manifestations – in rhetoric and political action - against Jews, Jewish belief and practice and the State of Israel[...]
1 - Parliamentarians shall expose, challenge, and isolate political actors who engage in hate against Jews and target the State of Israel as a Jewish collectivity
6 - Governments and the UN should resolve that never again will the institutions of the international community and the dialogue of nation states be abused to try to establish any legitimacy for antisemitism, including the singling out of Israel for discriminatory treatment in the international arena, and we will never witness – or be party to - another gathering like Durban in 2001
25 - Education Authorities should ensure that freedom of speech is upheld within the law and to protect students and staff from illegal antisemitic discourse and a hostile environment in whatever form it takes including calls for boycotts
32 - Law enforcement authorities should use domestic “hate crime”, “incitement to hatred” and other legislation as well as other means to mitigate and, where permissible, to prosecute “Hate on the Internet” where racist and antisemitic content is hosted, published and written
Durbans ande fördöms som en utesluten tanke (Kanada har valt att gå ett steg längre och kalla hela konferensen för rasistisk). Man definierar inte vad man menar med antisemitism eller antisemitisk hat i rapporten, men slår man ändå fast att uttalanden mot judiska tron och staten Israel skall fördömas och beivras som sådana. Israel, i egenskap av judiskt kollektiv, får inte tilltalas i samma termer och i detta ingår inte bara internetpublikationer utan även aktioner såsom bojkottuppmaningar. USA kommer med andra ord fram med ännu mer odemokratisk dubbelmoral, när man uppgivit orimligheten i krav på aktioner mot rasism mot religiösa, och ändå skriver under detta dokument. Denna syn delas givetvis av både Kanada, som valt att vara värd för uppföljningskonferensen nästa år, och Israel, som är alldeles för enkel för att uppdaga de olika ansiktena på. Ett viktigt exempel är Israels och ärkerasisten Aryeh Eldads arrangemang av världens första islamofobiska världskonferens i modern tid som man låtit Jerusalem, staden som många gånger genom historien varit levande exempel på och ett föredöme som världens huvudstad för samexistens, stå som värd för. ICCA, som skapats inom Israeliska statens barriärer, har en värdegrund och ett idéprogram som specifikt ämnar till demonisering av muslimer och araber. Organisationen leds av Elie Wiesel, en Nobelsfredspristagare som gjort vana av att kommentera brott mot mänskliga rättigheter och ropa för bojkott av Genèvekonferensen men som ständigt anser att det inte är hans sak att tala om Israels politik och agerande, inte ens när det gällde Sabra och Shatilamassakern.
Slutsatserna av ländernas ageranden och historiska förnekande blir samma sak - man vill ha exklusiv rättighet att definiera yttrandefrihet, rasism, kolonialism och segregering. Man vill ha överhanden i att fördöma och beivra det som behöver fördömas och beivras - inte utifrån allmänt rådande konsensus, utan baserad på egna intressen och maktdemonstration. Man vill kunna, utan att riskera behöva gå i juridiskt svaromål eller ens förklara sig närmare, vara selektiv med hur och när man tillämpar sina definitioner. Övriga ska betrakta deras passiva roll som bisittare där man, vid behov, ropas över till ett dukat bord. Då ska man göra det husherren vill och ändå vara tacksam för det. Att tala om antisemitism på de tre oheligas grund går. Men rasism går inte. Rasism mot urinvånare går inte. Förlika sig med sitt förflutna går definitivt inte. När det finns risk att man hamnar i skottlinjen för det som betraktas som ond så förskjuter man det med hutlösa anklagelser. USA:s förändringsvindar verkar bara ha varit en pust. Harper var rätt man att komma in och, i Bushs anda och tjänst, tillintetgöra den internationalisering det globala ansvarstagandet hade tagit in sig på. Det är ändå ett Kanada som först av alla valt att avstå från konferensen med anklagelser om rasism och antisemitism som motiv - 9 månader innan Israel. Och Israel?.....too easy...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar