The usual suspects

Det kan te sig underligt för vissa att en praktiserande muslim ställer sig bejakande till aborträttigheter, men det beror mest på okunnighet hos personen som innehar åsikten. Onekligen råder det delade åsikter om frågan - något som finnes bland alla oavsett livsåskådning, men om man ska tala i generella termer så motsätter sig islamisk livsfilosofi inte abort, även om man anser att man ska handskas med rättigheten ytterst restriktivt. I mitt personliga tillägg i min bedömning så är det blivande barnets bästa min enda prioritet. Att skaffa barn är bland de mest själviska sakerna folk gör. Barnet blir i många fall en pusselbit som anpassas efter personens/personernas övriga själviska livsprioriteringar. Det är hemskt att människor väljer bort barn pga. dess kön, dock inte mera hemskt än att de väljs bort pga. annalkande långsemester, arbetsbefordran, Downs syndrom eller för många "fritidsintressen" - samtliga fall som jag personligen känner till. Det mest orättvisa man kan göra mot ett barn är att lägga denne i händerna på någon som inte önskat det. Låt oss då inte överromantisera alla moder/fader-barn-förhållanden med konstant garanterade uppoffringar och första-hands-prioriteringar. Vi vet att det inte är så. Den religiösa frälsningen i moderns/faderns ögon så fort de ser barnets ansikte är inte något säkerställt och vi vet av otäcka erfarenheter att det kan gå mycket mycket illa.

Abort är och förblir en evig diskussionsfråga där de antagoniserande parterna som obevekligt håller på sin sida ständigt står mot varandra. Den senaste tidens bestörtning över det uppmärksammade fallet med den aborterade flickan har dock lett till en intressant utveckling. Diskussionen började för länge sen, helt i linje med ordinär svensk överdygd, med att man ansåg sig kunna bli en abortfristad för utländska kvinnor som inte kan utföra den någon annanstans av diverse anledningar. Kvinnans rättigheter övergick den, vad man ansåg vara, förlegade moraliteten över moderskap kontra barnets rättigheter. I och med upptäckten av Eskilstunafallet och diskussionen om de norska kvinnorna så skiftade detta fokus snabbt som blixten. Nu var det en fråga om förlegad syn på könen av barnet och moderns vilja skulle tvingas kapitulera till förmån för barnets rättigheter. Skiftet från en feministisk fråga till en fråga om barns rättigheter i en diskussion där de i grund och botten alltid ställts mot varandra som motpoler gick snabbare än ett väloljat lok. Vad var denna suveräna fabulösa olja som fick sådant liv i detta lok, som fick alla på spinn och som spetsade till hökblickarna? Ett ord - muslimer.

Hur otroligt det än låter så blev den muslimska associationen faktiskt det som fick mest uppmärksamhet. Hur i hela världen man fick detta till att bli en fråga om muslimer, som egentligen utvecklades från utomeuropeiska invandrare, som i sin tur utvecklades från invandrare kan ingen egentligen besvara - om man nu inte väljer att gå på den trojanske hästen Lars Hambergers kommentarer. Hans i sig generaliserande uttalanden har bastarderats till att bli ännu ett tillhygge med vilket man knockar muslimerna i huvudet. Nu var det en fråga om dom efterblivna förfärliga kvinnoföraktande muslimerna igen (de muslimska männen förstår du väl) och då införs ett samstämmigt moraliskt, intellektuellt samt rationellt undantagstillstånd. Det fordras inte på långa vägar samma bevisbörda när man har ett utlåtande från en person från ett sjukhus i en stad i ett land. Man kan roa sig med att undra varför en person som är emot idén med abort väljer inte bara att arbeta kliniskt med fallen utan även innehar den högsta akademiska titeln man kan få i ämnet, men det fallerar som en sekundär faktor när det är muslimer man talar om.

Idag kom nästa vändning. Medierna snappade upp Hambergers kopplingar till abortfientliga föreningen "Ja till livet" och då vände vindarna. Nu hade man en annan fiende att brottas med, möjligtvis en som uppfattas som mera allvarlig ifall makt faller i händerna på den. Hamberger har visat sig vara kyrkvänlig och då kommer de antikristna taggarna fram. Samtidigt har annan personal verksamma i kvinnokliniker klivit fram och delgett sin skepsis gällande uppgifternas magnitud. Socialstyrelsen har redan fått i uppdrag att ta fram dokumentation om kvinnornas födelseland - uppgifter som dock verkar eftersträvas och eventuellt användas i andra syften än vad de var tänkta till i början. Kanske funderar Hägglund på att ta fram en checklista för anamnesuppgifter som skulle utgöra underlag för beviljande eller avslag av abort. Jag undrar dock hur man skulle ta ställning till ett fall med en kvinna som säger "jag vill inte ha barnet, punkt slut". Med min erfarenhet av riskgradering och gruppering inom vård så bör det, likväl matematiskt som etiskt, vara dubbelt så allvarligt som fallet med den som väljer bort ett barn pga. ena könet. Hägglund uppger att kunskapen är dålig, och ändå kan han tillräckligt för att förfära sig över hur könen värderas olika. Indirekt är det sagt att det fordras en lägesbild över problematiken och hur det relaterar sig till kvinnornas födelseland (muslimer, någon?). Ett förslag - låt Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos leda teamet som studerar frågan. De kommer säkert att kunna få till det så att i slutändan så framstår muslimer, källarmoskéer och civilisationsdiskrepanser som fullt godtagbara anledningar till abortfrågans problematik. Då har den muslimska kvinnan ännu en anledning att skämmas för sin islam och inte bli som alla andra normala kvinnor.

Läs mer: Newsmill1, Newsmill2, Newsmill3