The Jinge of Venice

Jag är övertygad om att de är fullt medvetna om sin löjligt entydiga motsägelse, men de har det för vana att skrika tystnadsinitierande anklagelser så fort någon påpekar det. Jag talar om människor som gjort anklagelser om antisemitism till en sport. Medan de försäkrar allmänheten om att kritik mot Israel är en ur anklagelsen exkluderad legitimitet och rättighet alla har så ser vi i princip aldrig denna differentiering i verk. Det är inga kritiska åsikter som fläckfritt passerar detta hermetiska filter som det tränade ögat klart ser vara inget annat en instinktiv PR-disclaimer. På senaste tiden har vi sett den folkmordsbejakande bombhögern i behjärtad drev med Sveriges pro-Israeler iscensätta en ny offensiv - mot den antagoniserande bloggosfären.


Jinges blogg är bekant för de flesta som gett sig in på den svenska bloggvärlden. Dess ideologiska färg och åsikter i den palestinska frågan är saker som genomsyrar de flesta texter. Nu har åsiktsfascismens etikettentusiaster vänt sina bajonetter mot hans ord. Att Jinge har fiender på nätet framgår inte bara av kommentarerna han får på sina inlägg eller de motinlägg andra bloggare skriver. Det är ju känt att det finns personer som ägnat tid, kraft och möda till att skapa bloggar i syfte attackera honom. Dessa har dock generellt rört i lågträskområdet dit ingen civilisation nått eller har intresse av att nå. Under den sista veckan har detta vänt.


Det började med att allas vår mobbarkolumnist Dilsa Demirbag-Sten fastslog Jinges blogg som tillhåll för antisemiter. Jinge replikerade, samtidigt som Ohly uppgav bloggen som en av hans favoritbloggar. Träskhögern fick nys om detta och steg upp på knäna. Man hade, sin vana trogen, slängt anklagelser till vänster och vänster (sic!) under den pågående Gazaslakten, men nu dök det upp ett tillfälle som var för bra för att tillåtas passera onyttjad, särskilt när det handlade om deras heliga ko. SKMA, som gjort sporten till organiserad idrott på svensk mark, hällde bensin på elden. Med samma metodik frigör sig ordföranden från politiska referenser kopplade till Israel, samtidigt som han lämnar inget som helst utrymme för den, i hans mening, "legitima" kritiken. Samtidigt skapade man en hel blogg för att bevisa sin tes om Jinge. Startskottet hade gått och antisemitism-anklagarna stod i kö för att skära ut var sin "pound of flesh" ur Jinges blogg.


Gudmundson är som alltid på när det gäller lynchningar av vänsterbloggare och intellektuella, speciellt sådana som ständigt drar ner byxorna på honom. Leman ville inte vara sämre utan producerade sina egna monologer medan Sandelin kontrade med att påpeka sitt tvåfaldiga "vad var det jag sa." Wiberg verkade ha en del av bevisa för någon så hon skulle göra det ett flertal gånger. Israels svenska bloggmaskineri skulle givetvis vara med på ett eget hörn - FiM, Al-Hamatzav, ur exilen, Ekeroth-brödernas SD-vurm. I deras inlägg och blogglistor går det att spåra upp deras beundrare och meningsfränder som unisont sjunger samma melodi. Att saker och ting blev som de blev är ingen slump. Det är ingen slump att i en vidareutveckling utmanade man Ohly för sina läsvanor. Det är ingen slump att vänstern blev slagsäcken. Kampanjens kärna handlar om en offensiv mot vänsterorienterad Israelkritik.


Samtidigt som de senaste årtiondenas svenska politiska historia är impregnerad med dynamik och ideologiska förändringar inom partier och falangister kan vi med säkerhet påvisa att vänsterns åsikter generellt sett varit obevekliga när de kommer till den palestinska befolkningens plågor. Högerns ideologiska övertygelse, eller arrogans i mannamun, har skolat högermentaliteten in i ett tänkande där betänkligheter värderas efter deras grad av egennyttja. Den moraliska ambivalensen som formar människors ställningstaganden, vare sig det handlar om urbefolkningens rättigheter i Australien eller utfiskandet av kaspiska havet, är då ett medel som prioriteras efter fickvinsten i det man ska ta ställning till. Detta ställer inte vänstern upp på, och därför bevittnar vi det vi ser idag. När högerfalangisterna ger sig på Jinge och Ohly är det egentligen hela vänstertänkandet som är målet, oberoende av Palestinafrågan, oberoende av antisemitism.


Man kan fråga sig varför detta och varför just nu och svaret på det är enkelt - att man använder sig av antisemitism behöver inte vara för att det skulle ligga en generell sanning i det utan för att anklagelsen är ett kraftigt vapen i rätt tid. Detta medvetna och systematiska åsiktsfascism har förärats framsätet där förvanskning, falskhet, demonisering och opportunism är snarare rutin än undantag. Det som är betryggande är att vänstern hållit inte tyst. Jinge själv, Motbilder, Svensson, Marlene, Krantz, internationalen, Mullvaden, USA-bloggen, Forum för frihet med flera. Vi andra som inte lägger in oss i ett politiskt fack utan går efter vår moraliska övertygelse ska inte heller vara tysta. Vår tystnad ger micken inte bara till den som skriker starkast. Vi måste tvinga den självproklamerade rättmätighetens språkrör se sig själv i spegeln och upptäcka sina skrynklor. Att låta detta passera är att ge tolkningsföreträde till antisemitism-anklagarna och att överlåta sin intellektuella förmåga till rädslan för tomma skäll och bett. Just nu njuter högertänkandets stenkastare av att träffa så många oskyldiga som möjligt. Vi, alla andra, får inte försumma vår uppgift att inte bara skydda sanningen utan även slänga tillbaka deras egna stenar, där varenda en får texten - är du syndfri? Om någon så är det högern som behöver lägga kalorier på detta.