Storbritannien har ännu en gång demonstrerat en nivå av kulturell och intellektuell mognad som de skandinaviska länderna till synes inte ens trodde var möjlig. Populisten Pearson och hans oberoende tokkonservative vapendragare Cox bjud upp till dans, men det blev ingen musik - Geert Wilders fick dörren slängd i ansiktet och tillåts inte att agera böneledare för sympatisörerna på överhuset. Kudos, Mrs Smith. Du såg rakt genom provokationen och gjorde precis det som de inte ville se hända. Det fordras extraordinär diplomatisk skicklighet för att tackla ett känsligt problem i en känslig tid med agiterade huvudaktörer och det fick vi se prov på här.
Tanken var en win-win situation:
Scenario 1:
Filmen visas under hedersgästen Wilders uppsikt, och efteråt får han vara kvällens stjärna och stoltsera med att ha föreläst för det anrika brittiska överhuset om yttrandefrihetens gränser och utmaningar. Samtidigt stjäl hans brittiska ideologisympatisörer en del av hans unika rampljus och ger landets muslimer och Wilderskritiker fingret, det fetast möjliga på marknaden. Wilders tackar överhuset för att givits tillfälle att förklara sig och visa att han inte är den lömska karln han utges vara, och överhuset missionerar förmanande om yttrandefrihetens villkor i ett demokratiskt samhälle. Storbritannien tar ett steg mot fastlandsdrömmen om ett Europa som med självberöm slår minoriteter över munnen och iscensätter The clash of civilisations. Schackmatt, opponenter!
Scenario 2:
Wilders besök och filmvisningen stoppas i ett och samma exekutiva beslut. Överhusets Wilderister rasar och anser sig ha blivit överkörda när de har utövat sina mest elementära demokratiska rättigheter. Europa visar röda ögat. Allmänheten reagerar på det och de politiska cirklarna sprider fortlöpande ut sig. Opinionsklimatet dimper ner till obehagliga grader och Gordon får ett svårt bekymmer att ta itu med som mycket väl kan bli spiken i kistan inför det kommande valet. Det är en sak att kritisera dumheter i andra länder, hemma ska man stå upp för sina principer och gör man inte det så har man inget där att göra. Wilders tårar blir tagna på allvar. Schackmatt, opponenter!
Vad kunde möjligen ha gått fel? Följande gick ordentligt fel:
Wilders är inte permanent portad från brittisk mark. Inte heller har hans film förbjudits. Man har inte stoppat visningen på överhuset. Det som har gjorts är att en kil har slagit in i syftet med idén och det har gått itu. Yttrandefriheten har inte kränkts då Wilders budskap fått maximalt utrymme i media och i landets politiska hjärta. Att man hindrar en utländsk politiker från att använda landets överhus som plattform för politisk prägling är inget som skyddas under yttrandefriheten, särskilt inte när budskapets kärna utgör demonisering och offensiv rasism mot en betydande minoritet i landet. Det är inte bara att man inte har en skyldighet att tillåta det, utan att det är en skyldighet att inte göra det - helt enligt EU-lagstifning. Vi kanske kan äta tårtan, men vi behöver inte krama konditorn för det. Den sedelärande retoriken som instinktivt brukas i skapandet av den egna martyren blir sedermera egennyttig floskel som är inte ens värt vatten. De tokkonservativa politikerna la fram ett bete, inrikesministern tog det, men istället för att hugga i och i stundens hetta hängas upp i en krok så stod hon lugnt och stilla och åt av det med silverbestick. Jägarna märkte inte ens att betet var förvunnet. Det måste suga hårt att vara Wilders nu. Filmen orsakade inte uppståndelsen han önskade, den fick inte det genomslag det var tänkt och nu fick han inte ens komma in i den store Britannien. Det kanske därför han vill bli martyren som arresteras på Heathrow, eftersom han är desperat, grov i munnen och dörrarna stänger sig en efter en. Skulle något sådant kunna hända i skandinavien, där regeringen visar prov på utomordentligt kurage och hindrar människor från att missbruka yttrandefriheten? Skulle vi kunna se regeringsföreträdare stå emot uppvigling, propaganda, förtäckt rasism och hatturnéer? Nä. Här uppmuntrar vi sånt och vi prisar dem istället. Bloggosfärens avundsjuka fördömer britterna för det!
När det kommer till kritan så brukar en del människor hylla folk som Wilders, Vilks och Hirsi som ridderliga hjältar som står för avancerad 2.0-progression. Deras akter anses gynna samfundet på en för oss tidigare obekant nivå. De ansätter samhället och synliggör dess sprickor. Allmänheten får se ifall våra värderingar väger lika mycket i ord som handling. Om dessa mer än bara glosor, om de är tåliga i sömmarna, om vi står upp för det vi misstänks ta för givet. Nästan som en eftersträvad invändig prövning av det egna tålamodets gränser. Problemet med resonemanget är att det förutsätter en demokratisk syn som personerna gärna applicerar på sig själva men som de på intet sätt är villiga att dela med sig. Demokratin antas vara en självevident rubricering som automatiskt subkategoriserar mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, pressfrihet och allt det där smakfulla som folk blåser upp sitt polemiska ego med. Samtidigt agiterar de för inskränkning av opponenternas lika position då antas inte värdesätta dess värdegrunder på samma (och det enda korrekta) sätt som dom själva gör. Exempel - det är ok att göra det Pearson, Cox och Wilder gör, som i minsta beståndsdel handlar om att nyttja yttrandefriheten, men det är inte ok att kritisera det dom gör, för det kränker deras rättigheter - vad pörskans hände däremellan med min rätt att nyttja min yttrandefrihet? Demokrati är med detta definitivt inte en säkring av de rättigheter många utgår ifrån att den är, och det är med demokratiska medel som dessa kränks. De demokratiska värdegrunder vi har i dagens Sverige omfattar i all sin enkelhet opponenter på var sin sida. Yttrandefrihetens anslagstavla är öppen för alla, även hycklare, tills det man säger/gör anses ha övertrasserats in i ett brottsligt medium. Vår demokrati testas dagligen för vad den och dess värderingar klarar av, och detta är ingens enskilda privilegium. Inte för att jag har några problem med att förser en uppviglande rasist med munkavle, men för bövelen, till och med Danmark har distanserat sig från Wilders. Bara en sån sak.
Tanken var en win-win situation:
Scenario 1:
Filmen visas under hedersgästen Wilders uppsikt, och efteråt får han vara kvällens stjärna och stoltsera med att ha föreläst för det anrika brittiska överhuset om yttrandefrihetens gränser och utmaningar. Samtidigt stjäl hans brittiska ideologisympatisörer en del av hans unika rampljus och ger landets muslimer och Wilderskritiker fingret, det fetast möjliga på marknaden. Wilders tackar överhuset för att givits tillfälle att förklara sig och visa att han inte är den lömska karln han utges vara, och överhuset missionerar förmanande om yttrandefrihetens villkor i ett demokratiskt samhälle. Storbritannien tar ett steg mot fastlandsdrömmen om ett Europa som med självberöm slår minoriteter över munnen och iscensätter The clash of civilisations. Schackmatt, opponenter!
Scenario 2:
Wilders besök och filmvisningen stoppas i ett och samma exekutiva beslut. Överhusets Wilderister rasar och anser sig ha blivit överkörda när de har utövat sina mest elementära demokratiska rättigheter. Europa visar röda ögat. Allmänheten reagerar på det och de politiska cirklarna sprider fortlöpande ut sig. Opinionsklimatet dimper ner till obehagliga grader och Gordon får ett svårt bekymmer att ta itu med som mycket väl kan bli spiken i kistan inför det kommande valet. Det är en sak att kritisera dumheter i andra länder, hemma ska man stå upp för sina principer och gör man inte det så har man inget där att göra. Wilders tårar blir tagna på allvar. Schackmatt, opponenter!
Vad kunde möjligen ha gått fel? Följande gick ordentligt fel:
Wilders är inte permanent portad från brittisk mark. Inte heller har hans film förbjudits. Man har inte stoppat visningen på överhuset. Det som har gjorts är att en kil har slagit in i syftet med idén och det har gått itu. Yttrandefriheten har inte kränkts då Wilders budskap fått maximalt utrymme i media och i landets politiska hjärta. Att man hindrar en utländsk politiker från att använda landets överhus som plattform för politisk prägling är inget som skyddas under yttrandefriheten, särskilt inte när budskapets kärna utgör demonisering och offensiv rasism mot en betydande minoritet i landet. Det är inte bara att man inte har en skyldighet att tillåta det, utan att det är en skyldighet att inte göra det - helt enligt EU-lagstifning. Vi kanske kan äta tårtan, men vi behöver inte krama konditorn för det. Den sedelärande retoriken som instinktivt brukas i skapandet av den egna martyren blir sedermera egennyttig floskel som är inte ens värt vatten. De tokkonservativa politikerna la fram ett bete, inrikesministern tog det, men istället för att hugga i och i stundens hetta hängas upp i en krok så stod hon lugnt och stilla och åt av det med silverbestick. Jägarna märkte inte ens att betet var förvunnet. Det måste suga hårt att vara Wilders nu. Filmen orsakade inte uppståndelsen han önskade, den fick inte det genomslag det var tänkt och nu fick han inte ens komma in i den store Britannien. Det kanske därför han vill bli martyren som arresteras på Heathrow, eftersom han är desperat, grov i munnen och dörrarna stänger sig en efter en. Skulle något sådant kunna hända i skandinavien, där regeringen visar prov på utomordentligt kurage och hindrar människor från att missbruka yttrandefriheten? Skulle vi kunna se regeringsföreträdare stå emot uppvigling, propaganda, förtäckt rasism och hatturnéer? Nä. Här uppmuntrar vi sånt och vi prisar dem istället. Bloggosfärens avundsjuka fördömer britterna för det!
När det kommer till kritan så brukar en del människor hylla folk som Wilders, Vilks och Hirsi som ridderliga hjältar som står för avancerad 2.0-progression. Deras akter anses gynna samfundet på en för oss tidigare obekant nivå. De ansätter samhället och synliggör dess sprickor. Allmänheten får se ifall våra värderingar väger lika mycket i ord som handling. Om dessa mer än bara glosor, om de är tåliga i sömmarna, om vi står upp för det vi misstänks ta för givet. Nästan som en eftersträvad invändig prövning av det egna tålamodets gränser. Problemet med resonemanget är att det förutsätter en demokratisk syn som personerna gärna applicerar på sig själva men som de på intet sätt är villiga att dela med sig. Demokratin antas vara en självevident rubricering som automatiskt subkategoriserar mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, pressfrihet och allt det där smakfulla som folk blåser upp sitt polemiska ego med. Samtidigt agiterar de för inskränkning av opponenternas lika position då antas inte värdesätta dess värdegrunder på samma (och det enda korrekta) sätt som dom själva gör. Exempel - det är ok att göra det Pearson, Cox och Wilder gör, som i minsta beståndsdel handlar om att nyttja yttrandefriheten, men det är inte ok att kritisera det dom gör, för det kränker deras rättigheter - vad pörskans hände däremellan med min rätt att nyttja min yttrandefrihet? Demokrati är med detta definitivt inte en säkring av de rättigheter många utgår ifrån att den är, och det är med demokratiska medel som dessa kränks. De demokratiska värdegrunder vi har i dagens Sverige omfattar i all sin enkelhet opponenter på var sin sida. Yttrandefrihetens anslagstavla är öppen för alla, även hycklare, tills det man säger/gör anses ha övertrasserats in i ett brottsligt medium. Vår demokrati testas dagligen för vad den och dess värderingar klarar av, och detta är ingens enskilda privilegium. Inte för att jag har några problem med att förser en uppviglande rasist med munkavle, men för bövelen, till och med Danmark har distanserat sig från Wilders. Bara en sån sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar