Does Poirier see himself as a Swedish pope?

Det är så sant att äpplena inte faller långt ifrån trädet, i alla fall inte när trädet är Timbro. Eva Westerbergs antisemitism-provokationer av Mohamed Omar följer i storbossens spår som tydligt uttryckts via hans Newsmill-predikan. Poirier gör det som många i hans antagonistiska position gjort och gör, och det är att använda sig av en, för Sverige, gammal och beprövad metod att skrämma människor till tystnad. När denna kedjereaktion initierats så följer de upp länkarna i tur och ordning, och den vettskrämde svensken blir upp över huvudet upptagen med att behandla länkarna var för sig att denne glömt vad denne ville från början.

Tillvitelse - Poirier, liksom Westerberg, anklagar Mohamed Omar för att ha utfört en omotiverad orättfärdigad attack på judar där dessa ska ha, enligt klassiskt antisemitiskt mönster, beskyllts för världsomfattande ondska och konspirationer. Detta görs givetvis utan Mohamed Omars och allmänhetens vetskap då det är känt att ingenstans under debattens gång talade Mohamed Omar om judar. Samtidigt vill Poirier förmå oss om att sionismen är synonymt med judarna och kan därefter rättmätigt användas utefter retoriska mönster.

Skuld - Poirier, liksom Westerberg, diskuterar ovanstående teorier som faktum och delar därtill ut bittra frågetecken till både Mohamed och SVT. Westerberg undrar om judestjärnor på kläderna är Mohamed Omar praktiska lösning på den kartläggning han talade om medan Poirier ifrågasätter SVT:s motiv med att ha erbjudit Mohamed Omar en plattform. Absurditeten i Westerbergs uttalanden känner inte gränser, när den går emot varje uttalande som gjorts under programmets gång. Poirier ställer en fråga vars svar återfinns endast hos herren - hans undran gäller ifall den oförutsedda “kuppen” var ett misstag eller framprovocerad av sensationella skäl. Anledningen till det skulle då vara att Mohamed Omar förklarat sig själv som radikal islamist under Gazaslakteriet. Detta skulle då, enligt Poirier, diskvalificera den annars välrenommerade Mohamed Omar som samhällsdebattör angående radikalisering i en svensk förort. Jag undrar om Poirier ser det orimliga i detta.

Bikt - Mohamed Omar skriver en replik på Poiriers anklagelser - och Poirier väljer att tolka detta som en avbön. I sin replik klappar Poirier Mohamed Omar på hjässan för att ha förklarat sig med samtidig reservation för att förtroendet för orden ännu inte har reparerats. Detta, enligt Poirier, fordrar en permanentad plan från Mohamed Omars sida gällande konstanta försäkran och upprättelser.

Upprättelse - Poirier tillskriver Mohamed Omar en dödssynd, som enligt Poirier, förpliktigar honom till tillsvidare intermittenta offentliga bekräftelser av att han inte har fallit i återfall a la Mel Gibson. Poirier föreslår att Mohamed Omar ska hädanefter vara “tydligare i sitt, gärna lite då och då, fördömande av antijudiska utfall“ samtidigt som han ska agera med “förståelse för den judiska befolkningens historia.” Han ska dessutom i fortsättningen försäkra Poirier om att han fortfarande tror på demokratin. Poirier gör sitt bästa för att misstänkliggöra en Mohamed Omar som i detalj inte sällar sig in i hans världssyn. I sina texter agerar Poirier målsägande, åklagare, domare och bödel. Mohamed Omar är en position där han inte längre har någon reell talan utan att samtidigt ha utfört schemalagda utfästelser inför den allsmäktige (Poirier).

Även om vi inte sett Poirier leverera några liknande utfästelser om någon utsatt grupp i samhället (förlåt, förutom den ekonomiska elitens bekymmer i det infernaliska svenska systemet) så anser han sig ha det moraliska överläget att fritt utöva politisk förvanskning och ideologisk förföljelse, en tradition som tydligen går i arv för nya Timbromedarbetare. Detta drabbar Mohamed Omar, som senast i December ägnade ett temanummer av tidningen Minaret, han var chefsredaktör för, till judisk-islamisk dialog. Världen kan vara bra ironisk ibland, särskilt med typer som Poirier som självutnämnda statsfadersfigurer.