Why you should never let a lunarstormer write editorials...

Ibland skevar den journalistiska tillvaron så att man baxnar. Vad säger det om skribentens ambitioner när dennes ledarreplik innehåller fler frågor än repliker? Inte mycket att hänga i polemikgranen. Ändå får precis detta utrymme i en av landets största dagstidningar. Sanna Raymans lunarstormiska bombhögervurm får schavottera på bästa sändningstid och ännu en gång slå fast varför denna nepotiska axeldyrkan biter skenheligheten i rumpan.

I ett inlägg i ledarbloggen ägnar hon all sin uppmärksamhet till att advocera Wimans ordpizza om Dilsas sköra och sårade känslor. Utefter regelrätt bombhögeranda uppnår både Wiman och Sanna till slutsatsen att Idas bild egentligen är resultatet av en vänsterkonspiratorisk sammansvärjning, en mass-koordinerad hetsjakt på Dilsa, eftersom hon inte sällat sig in i vänsterleden i Gazafrågan. Vidare utvecklar Sanna sin teori ännu ett snäpp när hon underrättar oss om att hon minsann har listat ut det ”självklara syftet” med karikatyren som ”en jättejättelistig och provokativ fälla avsedd att avslöja alla onda försvarare av yttrandefriheten som de hycklare de egentligen är.” Om det var den kvinnliga intuitionen som bidrog med detta, eller om Sanna helt enkelt har siarförmåga framgår inte. Vi bekräftelse av det senare alternativet kommer jag att kontakta henne och be om nästa veckas lottorad och jackpott. Tillsvidare får jag utgå ifrån att inget av dom ovanstående alternativen är naturliga informatörer av de kunskap som ingen annan än anti-vänstern verkar besitta.

Den tydliga linjen i Wimans och Raymans eftertraktade antagonism med dom utvalda opponenterna är den forcerade slagfältsmentaliteten. Man kan göra en politisk axelfråga av precis allt, och detta är ett ypperligt tillfälle för en sådan. Trots att artisten själv förklarat sitt syfte, trots debattens karaktär, trots att det tydligt framgår i bilden, trots att ingen av bildens försvarare fört in yttrandefriheten som ett argument - så ser Sanna genom det med sina rötgenögon. Påvisandet att det är ett höger-jag som sig opponerar mot ett vänster-dom fyller då en funktion av högre värde än det blogginlägget ger sken av. Tankemönstret är egentligen inget annat än svordomar med tillsluten mun, gravt filade i kanterna men som lätt exponeras av det tränade ögat. Givetvis vet vi ju när det är människor tar till svordomar istället för argument, och Rayman missar en grundläggande sak i detta som fäller hennes ställning - dom-vänstern dansar inte efter hennes pipa.

I sin generalisering missar hon totalt att för att hennes ord ska vara respektabla och giltiga så gäller det att dess kärna spåras till dom opponenter hon pekar ut. Det kan inte göras för den finns inte. Vi, som stödjer Idas karikatyr av folkmordsretoriker, kan inte placeras i ett politiskt, religiöst eller ideologiskt fack. Det är inte bara det att vi vägrar bli ett vapen i hennes argument. Det är också att vi förskjuter de associationer, demoniseringar och skrämseltaktiker hon lägger på våra axlar. Dilsas argument är hennes tystnad, och den är i samma kategori som Wimans och Raymans enkla lek som yttrandefriheten som fälla. Dilsa vill gå ur detta som ”the bigger man”, den som inte sjönk ner till kritikernas nivå (men som istället hade nepotiska bombhögerfränder i branschen som gjorde det). Viktigt att ännu en gång poängtera här - ingen bjöds det inte på det för den fanns inte. Så lättflörtade är inte karikatyrens stödjare.

Vad blir det kvar av hennes ord? Jo, ett sammelsurium av ”rör inte min folkmordretoriker”-argument. Dyrkan av den egna axelns helighet och dess offentliga apostlar. En bombhögerapologet med tonårsskrivstil som ger sig på generaliserade skaror. Därmed sällar jag mig till den skara Rayman&co kritiserar, för allt annat är ett hån mot hederlighet, integritet och respekt för mänskliga principer. Det kan inte vara så hemskt att föraktas av en människa med sådan världsbild. När Gazaslaktet pågick som mest var Raymans alltför uppbokade schema späckat med bloggande om 80-talsmusik och köksrelaterade LOL-stunder. När stundens allvar infunnit sig så reagerar hon (och Wiman) på en karikatyr av en bombkollega. Vips så dyker de upp, den selektiva självupptagna moralens väktare, när någon vågat sig på att huta åt en av deras egna, med reservation för "självdistans och humor". Kökets tapeter skälvde av det ensamma skrattet. Vet verkligen Sanna Rayman vad det var som i samma stund fick Gazaväggarna att skälva?

Läs mer om Gaza: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5