When truth prevails Israel fevers - it takes a fool to remain sane...

Det är en massa snack om den svenska och internationella mediebevakningen av Gazakrisen. Många anser att den är oproportionerligt vinklad till palestiniernas favör. Israelernas situation anses inte få tillräckligt stort utrymme i den svenska dumburken och bilderna från kriget tyckes vara för Gazaorienterade. Vilket hemskt skämt! I logikens namn borde man snarare klaga på obevakandet av krisen tack vare Israel. När landet inte tar livet av journalister så är det upptaget med att obevekligt vägra öppna Gazas dörrar för världens ögon såsom världen fordrar det.

Det som vi får veta är det som till största del förmedlas av människor som redan i början befann sig i Gazaremsan. Vore det för Israel skulle även detta utebli. Gud vet att de gör sitt yttersta för att strypa åt nyhetsflödet. Gemensam nämnare för den nuvarande situationen och snarlika tidigare erfarenheter är att Israel räds saker dess statsapparatur inte kan styra efter eget tycke. Det godtyckliga rättrådigheten dess maktstruktur anser sig förfoga över har med Amerikansk välsignelse blivit ledstjärna i hur landet dikterar för andra hur de ska vara. Ifall det var en tillfällighet, eller en erabunden politik, hade det varit ganska enkel att avfärda som överdriven misstänksamhet. När det finns bevis på att landet sedan länge satt det i systematik så finns det fog för oro. Global oro.

När John Mearsheimer och Stephen Walt publicerade sin kända essä "The Israel Lobby and U.S. Foreign Policy" om den Israeliska lobbyn på amerikansk mark bröt helvetet lös. En inflammerad debatt följde där båda professorerna hängdes och dränktes i alla möjliga verbalt handikappade stinkande munnar. Givetvis slängde man också upp den obligatoriska antisemitismen som skribenternas motiv. Det som var särtypiskt för fallet var att den amerikanska median var på det stora färgad av att få boken att framstå som den vite amerikanske rasistens kvällslektyr och inget för det civiliserade rummet. Denna mobilisering är på intet sätt unikt för den amerikanska median. Nu klarade det inte av att knäcka professorerna, utan de gick vidare och utvecklade sin skrift till en bok, under samma titel. Man tar sig dock för pannan och undrar - finns det fog för detta? Enligt Sut Jhally, professor i medial kommunikation och tillika producent av dokumentärfilmer, ja - det finns inte vara fog för det, utan det finns en sofistikerad systematik i det. Det han har att säga framgår i dokumentären “Peace, propaganda and the promised land” från 2004. Även om en del detaljer i den geopolitiska strukturen har ändrat sig så är kärnan i hans budskap densamma - Israel bedriver ett medialt krig mot sanningen, och därmed opinionen:



Jhallys dokumentär är endast ett av många mediala alster som påvisar det Israeliska inflytandet på det Amerikanska offentliga, och sonika mediala rummet. Den holländske kanalen VPRO har i sitt programserie backlight sänt ett intressant avsnitt om ämnet:



I den senaste folkmordsoffensiven har Israel fört ut detta ännu ett steg för att interaktivisera sitt propagandamaskineri. Man har portat journalister från att, efter egen förmåga, rapportera från Gaza. På så sätt ämnar Israel införskaffa ett självproklamerat monopol på det som får läcka ut som sanning. Israeliska krigsmakten mår som bäst när dess propagandamaskineri pratar det språk som folk fattar och när det står ensam vid podiet och trycker på det som de vet ömmar i folk. När det utsätts för konkurrens, i synnerhet från multipla håll, så går det i regress. Det är det som fått Israels ord att blöda, och det är det som retat dess kramare till vansinne. Att sanningen för en hederlig chans. Även om det inte är mycket så är det nog för att vi ska kunna se konsekvenserna av folkmordet. Freden får en chans när Israel börjar värdesätta sina medborgare mer än ockupationen. Det kan ingen mediamanipulation tysta, och det kan även en komiker styrka i sina skämt.

Läs mer på: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6