Jag tillhör en generation som förväntas uppskatta det bisarra, det chockerande och det lömska som kategoriserats under rubriken modern konst. Man har trängt in så mycket där under att det praktiskt taget är omöjligt att kritiskt ifrågasätta installationens autenticitet utan att idiotförklaras av det kulturella etablissemanget och utsättas för verbal arkebusering. Mycket har haft sin tid av allmänt fördömande och förskjutande för att i senare skeden växa in i en roll som progressiv förnyare. En hel del har också begravts där de föddes. I mina ögon har de analyser som i efterhand värderat verkets betydelse påvisat en avgörande faktor i den nytta konstverket i sig gör.
Somliga slår fast att det finns ett minimikrav på konst och det är att den kallas för det. Detta fördras genom de öppna vida utrymmena begreppet tillskänkes. Ett uttryck kan komma i lika många versioner som det påtänks och detta argument har setts som ett självevident särmärke. Tanken är om man bör tolka detta som ett sundhetstecken i ett samhälle, särskilt när den passerar vettets gränser som det har gjort i det aktuella fallet. Provokation har blivit ett eget syfte, och det råder en tävlan om vem som slår nya höjder, eller nya bottennoteringar - beroende på hur man tolkar det.
Chockelementet och det offentliga rampljuset är tydliga toppingredienser, där det fortfarande är oklart om ena gjordes i tjänst för den andra, eller vice versa. Anna Odell bedyrar läsarna om att hennes syfte inte var att driva med psykvården eller psykiskt sjuka. Hennes syfte. Det påpekandet används som heligförklarande av hennes agerande, plötslig kasthausse till oberörbarhet. Beteenden mindre allvarliga men gjorda i konstens namn har fått repressalier, och här bör man tydligt markera att Odells konstklädda brott som syftar till egennytta kan inte betitlas som konst. Min förhoppning är att lagstiftningen statuerar exempel på henne utan att skapa en martyr eller för den delen stärka hennes position. Angrepp på humanistisk professionalism kan aldrig skyddas under täcken av högre syfte. Ingen omedvetande eller ofrivillig ska hållas gisslan i en persons egennyttiga tolkning av tillvaron. Särskilt när personen knappast hymlar med den självproklamerade egna överlägsenheten.......vänta nu, är det där syftet ett provokativt konstverk i sig?
4 kommentarer:
"Provokation har blivit ett eget syfte, och det råder en tävlan om vem som slår nya höjder, eller nya bottennoteringar - beroende på hur man tolkar det."
Men saken är den, att en provokation blir bara en provokation om den som blir eller känner sig provocerad, blir provocerad.
Jag för min del har svårt att bli provocerad av A. Odells tilltag (av vilket styrt syfte jag ju ej vet), då hon inte skadat någon, förutom måhända sig själv, inte utsatt någon, förutom sig själv. Samt i samma veva visat på samhällets provocerande reaktion. En konst i sig.
Vem är det som brister, vem är det som är sjuk, psyksjuk. Jo Samhället, det är ju den som provoceras, och låter sig bli provocerad, av, av, av, ingenting.
Steve:
jag förstår din poäng, men i slutändan tror jag att det blir en smak- och tolkningsfråga. Det finns en gräns där de flesta blir provocerade. Om man skulle göra ett explicit konstverk av ett dött barn så tror jag att de flesta skulle ta illa vid sig, medan en målning av en naken kropp tolereras av de flesta.
Jag tror inte att man tillåter sig bli provocerad, utan jag tror att det handlar mera om man ger uttryck för denna provokation eller inte. För min del så fyller en självevident provokation inget syfte av högre klass. När målet blir själva provokationen istället för det budskap man vill föra fram så är det i mina ögon inget mer än att man skulle skriva en ledare och fylla den med svordomar.
Det som jag i slutändan vänder mig emot är att hon egnagerar människor och element som på intet sätt önskar det eller ens vet om det. Då blir man föremål för en persons tolkning och slutsatser (vilket ett konstverk syftar till) utan att själv kunna föra någon talan.
min långa svarskommentar jag skrev kom inte fram, dammit.
here we go again....
angående sista stycket håller jag med dig i stora drag, dock, medveten om att vi alla på olika sätt agerar så påverkandes ofrivilligt varandra, i livet, världen, m.m.
Jag kan tänkas bli provocerad senare, sen när jag vet syftet och kontexten, framtills dess reagerar mitt sinne med avsaknad av negativa tankegånger kring det, mer i vilande fundersam nyfikenhet i avvaktsamhet, när kontexten framförs fårs tolkning göras, då kanske provokation framkommer, men antagligen ej.
vem vet, alla som reagerar kanske är med som studieobjekt nu
om inte annat så man kanske kan säg 'haha' senare:)
Steve:
Om vi lägger undan dom tekniska betänkligheterna i detta projekt (upptagande av nödvändig vårdplats på en akut mottagning, upptagande av nödvändig polistid, attack och bitning av vårdpersonal etc) så är det just omedvetenheten som är obehaglig och ffa motbjudande. Om det var ett enklare fall av Dolda-Kameran-lurendrejeri så hade dom man fått veta det och vinkat mot kameran. I och med att jag jobbar inom vård så upplever jag att hon satte både sig själv och även andra inom en onödig risk för komplikationer. Jag tror inte att hennes syfte har varit att håna varken psykvården eller människor som är i behov av det. Jag tror dock att det kan mycket väl uppfattas så av människor, som på allvar och i sina bästa stunder, gått och funderat över självmord som ett alternativ till att göra slut på deras lidande.
Vem vet, kanske är mina texter en del av ett bloggistiskt konstexperiment....eller då är jag en del av ditt? ;)
Skicka en kommentar