The passion of the Rosengård-report

Booyakasha! Nu har jag läst genom CATS-repporten "Hot mot demokrati och värdegrund - en lägesbild från Malmö." Intressant läsning där många frågetecken börjar florera redan efter dom första bladen. I slutet har man ett dokument i handen som med diffus och vacklande grund (framavlad med hjälp av en manipulerbar selektiv metod) drar överpretentiösa slutsatser där inte mycket lämnas åt fantasin. Den där lilla rösten i mig viskar - hur ska man kunna lägga ett tak på vingummifundament?

Studien har använt sig av en kvalitativ teknik, den sk delphi-metoden. Det som är specifik för metodiken i jämförelse med andra grundläggande kvalitativa metodiker, och som skribenterna av rapporter utelämnar i sin beskrivning, är att:

* metoden är anpassad främst för bedömning av risk- samt hotbilder
* metoden tillåter respondenten att vid upprepade tillfällen jämföra och revidera sina svar

Vad är faran i detta? Låt mig redogöra:

I kvalitativa metoder, till skillnad från kvantitativa metoder, har man inte någon arbetshypotes i forskningsplanen. Om jag vill se ifall ett halvt kilo torkade jordgubbar om dagen påverkar blodtrycket så kommer frågeställningen från en undran. Har jag haft patienter som har, på eget bevåg, sänkt blodtrycket med hjälp av denna metod? Arbetshypotesen blir då att jag tror att den sänker blodtrycket. Eller så tror jag inte alls på idén och utgår ifrån att det var slumpen eller en placebo-effekt som gjorde det - då blir min arbetshypotes att torkade jordgubbar inte påverkar blodtrycket (hamra inte på det nu, jag käkade torkade jordgubbar när jag skrev detta inlägg).

I en kvalitativ studie inleder man med en frågeställning och formar sin förståelse allteftersom man fördjupar sig i förvärvade materialet. Dom första intervjuerna t ex kan vara rena kaoset ända tills man börjar se ett visst/flera mönster i respondenternas svar. Därefter är det snarare rutin än undantag att intervjuaren följer upp de spår denne fått nys om och kan till och med direkt fråga om sakerna. Intervjuar jag människor som genomgått höftledsoperationer om hur operationen påverkat deras livskvalité så kan det hända att jag inledningsvis i undersökningen frågar om rörelsefrihet och smärtupplevelser. Efter 4-5 intervjuer märker jag att personerna hellre talar om dagliga rutiner och allmänhetens reaktioner på personens haltande. I dom kommande intervjuerna börjar jag mer och mer fråga om dagliga rutiner och om personen märkt någon förändring i omgivningens attityd. Jag kan med vetenskapens fulla stöd ställa guidande frågor om just dessa - "om jag säger att det är mycket enklare för dig att gå ut och handla nu i jämförelse med innan operationer, har jag rätt då?" När intervjuerna har transkriberats så är det inte ovanligt att man överlåter kopior av dessa till respektive respondent att i efterhand läsa genom, kommentera, ändra och komplettera. Detta kan i många fall vara farligt präglade av intervjuarnas förvärvade (för-)förståelse då många väljer att ha ännu ett ansikte-mot-ansikte-möte.

I delphi-metoden bygger man upp en serie med frågor som syftar till kortsiktig förutsägelse av ett visst ärende, främst då gällande en hotbild alternativt graden av en viss risk. Dessa frågor är av en viss karaktär och ofta ordentligt guidande redan från början. I sin selektion av experter inom det intressanta området så ämnar man att få fram uttalanden som rör det ämnet och inget annat. När svaren är sammanställda så sänder man över dels respondentens egna svar och dels det primära resultatet från samtliga intervjuer. Syftet är då att se över helheten och då vid behov ändra eller komplettera sina egna svar. Det intressanta i denna metodik är att detta kan göra fram och tillbaka, ibland upp till 6-7 gånger, tills ämnet mättas med återkommande eller oförändrade repliker. Respondenterna är under denna process föremål för andra deltagares åsikter och bedömningar, som objektivt sett utgör en allvarlig felkälla i form av anpassning.

CATS-rapportens makare har valt ut 30 för ämnet bedömda experter i Skåne och dessa har genomgått en process av guidade utfrågningar och revisioner. Rapporten framlägger en serie materialfrågor som utgår ifrån att radikalisering inte är en frågeställning utan ett faktum som bara behöver belysa ur respondenternas infallsvinklar. Även om en eventuell arbetshypotes har utelämnats ur rapporten så skriker frågornas färg ut en förutfattad mening hos forskarna. Man söker inte efter svar om behandlar om det finns ett problem, utan snarare hur stort och spritt problemet är. Samtidigt är metodikens tillvägagångssätt högst selektiv i bearbetningen av materialet vilket föranleder allvarliga misstankar om inverkande effekt mellan deltagarna. Detta misstanke går varken att styrka eller förkasta utan att man granskar materialet - som nu är förstört.

Som känt har en grupp forskare vid Lunds universitet begärt att få tillgång till materialet till denna rapport, något de enligt lag har rätt till, och som svar har de fått kalla handen med motiveringen att materialet har förintats av säkerhetsskäl. Jovars! Om någon så vet en forskare att det inte är en fråga om utställande av materialet till allmänt beskådande, utan att det snarare handlar om seriösa forskare med tystnadsplikt som önskar verifiera eller falsifiera slutsatserna. Därmed kan ingen bedöma något ur dom viktiga länkarna mellan forskningsplan och slutsatser, utan vi antas helt enkelt att ta forskarnas ord för givet. Förutom att de, i och med detta, faktiskt begått lagbrott enligt alla konstens regler när det gäller att upplåta sin vetenskapliga råvara till granskning (och som de nu tydligen har polisanmälts för, diarienummer 0201-K29877/2009) så har de bidragit med besked till att sätt en evig stämpel av tvivel på denna rapport. Nu är den inget annat än beställningsvara av högerregeringen med Nyamko Sabuni i spetsen, där man utgår ifrån en utifrån-perspektiv för att beskriva en inifrån angelägenhet. Ovetenskapligheten i detta fallerar syftet bit för bit. När man behandlar ett tillsynes kontroversiellt ämne så blir det extra viktigt att man lägger alla korten på bordet. Detta är då inte en fråga om att skydda sin rapport, utan att tysta kritikerna med fakta. Knäar man sin trovärdighet i skrevet genom att förstöra källmaterialet så har man själv gjort det bästa man kan göra för att misstänkliggöra sin rapport och ffa de politiska krafter som föranlett dess uppkomst.

Jag går från huvuddrag till några detaljer:

* Hur definierar rapporten radikalisering? Den lägger fram EU:s definition av det, men misslyckas själv med att binda den definitionsberoende radikaliseringen med den samhällssktrukturella radikaliseringen som frågorna går ut på. Har de åstadkommit en egen definition måntro?

* Vad har personerna för anknytning till målgruppen av studien, mer än att de har en arbetsplats i området?

* Vad är det för erfarenheter som dessa har och som utgör adekvat basis för uttalandena? Pratar de samma språk som dessa presumtiva radikaliserade grupper? Förstår de språken, kroppsspråken? Är de infiltrerade i umgängeskretsen?

* Hur utbrett är detta? Man ser att den inte syftar till att ge någon siffra, men hur ska man kunna särskilja mellan vilka som är redan etablerade radikaler, vilka som är inom riskgruppen och vilka som är söta lamm?

* Hur förhåller sig resultatet till helhetens karaktär? Hittas flera tecken av radikalisering hos en och samma person? Var går gränsen för större och mindre riskgrupper? Hur ser man på den politiska aspekten av radikalisering i dess samspel med den sociala radikaliseringen? Kan man ha ena utan att ha den andra?

* Varför finns det inga referenser, mer än brödrareferat av 3 liknande studier ute i europa? Ämnet är knappast dagsfärskt eller obehandlat i vetenskapliga kretsar.

Jag väntar på seriösa svar, om någon av forskarna besvärar sig med att svara...

Läs även: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4