Jag inleder detta inlägg med att föreslå en muslimsk
ekvivalent till begreppet ”som fan läser bibeln”, och det är ”som kulturell
muslim mentalflaturerar.” I Sverige, och väst för den delen, kryllar av dessa ohärliga
figurer, och den gemene västerlänningen älskar få sina fördomar bekräftade av
dem. Det är ändå om sitt eget kött och blod som de berättar om, och bejakande
av detta är det minsta som man, som svensk media, kan göra. Det är i sådana
stunder som den uppmärksamma stunden hamnar i en emotionell limbo – skratta åt
hur illa påstående är underbyggda, gråta över att det får sådant utrymme när tidningar
älskar att stympa debatter, eller bli förtvivlad över att risken att det tas
som sanning av många. Rackans, att medias mupperi alltid ska komma åt en.
Ämnet är fullmaktsäktenskap och krav på förbud av det.
Artikeln har skrivits av Rasool ”det är i princip bara mussar som hedersmördar”
Awla där han kritiserar regeringens utredning gällande barn- och
tvångsäktenskap med utgångspunkt i fullmaktsäktenskap. För Awla finns det inget
reellt fullmaktsäktenskap bland muslimer, bara skenet av det. Generellt kan det
finnas skäl till fullmaktsäktenskap, men absolut inte om det är muslimer saken
handlar om. Där är det synonymt med pengahungriga pappor och tvång av flickor.
Stödet för detta finner han i islams urkunder dör det råder ett totalt och
pandemiskt maktförhållande med mannens överposition och kvinnans underordning.
Och detta är inte en bättre-i-teorin-än-i-praktiken-situation, utan snarare att
teorin-skapar-praktiken-situation. Eftersom han är ”kulturell muslim”, ”deltagit
i debatten” och dessutom ”mött och arbetat med” invandrarungdomar besitter han kunskaper
och erfarenheter så det kommer ut ur öronen på Sveriges muslimer. Jösses
Amanda!
Så mycket insinuationer, hybris-domar och osanningar om
islam, muslimer och mellanöstern har jag inte sett på ett och samma ställe
sedan…5 minuter före dess att jag läste artikeln. Då slösurfade jag på nätet
och då brukar man få sådant hällt på sina bara knän av generösa främlingar.
Nåja, frågan är inte bara OM karln
har fel, utan om HUR sjusikens fel
han har. Att hans utgångspunkt fullmaktsäktenskap = tvångsäktenskap är en
absurd och fallerande tanke talar för sig själv. Alla känner vi en och annan
som gift sig via ombud och som lever i äktenskap lyckligare än de flesta andra.
Det finns inga som helst kontextuella studier som visar att sådana äktenskap är
olyckligare, kortare eller mer destruktiva än konventionella sådana.
Tvångsäktenskapet iscensätts oberoende av ombud för det är precis vad det är –
tvång, något som inte respekterar etablerade regler, traditioner, normer och
konventioner. Tvångsäktaren är inte låst till en metod, utan genomför sitt
agerande oavsett. I rapporten som Awla hänvisar till finns det intressant nog
statistik som talar precis för dessa ord (se bland andra sidorna ). Därför huruvida
Awla kan på förhand, och utan insyn i enskilda fall, döma ifall det är tal om ett
tvångsäktenskap är lika trovärdigt som att han skulle sitta på det generella
receptet för det lyckliga äktenskapet.
Det är också oundvikligt att Awlas dom över fullmaktsäktenskap
inte smittar av sig på det arrangerade äktenskapet, som omfattas av samma
rimlighet som fullmaktsäktenskap (ett färdigställt inlägg om det senare kommer
att postas senare). I båda fallen inkräktar Awlas moralism in på folks såväl privata
som intellektuella sfär, och detta sker utifrån en högst selektiv och
diskutabel människosyn. Ändå är hans angrepp att synonymisera begreppen, och därmed
göra monster av många muslimer män och döda fiskar av många muslimska kvinnor,
inte kulmen av hans felande. Den förslutande korken här kommer i egenskap av
hans argument om islamiskt mandat till tvångsäktenskapet. Detta är inte bara beklagligt
dåligt gjort av en förment akademiker, utan även ytterst destruktivt. Förutom
att han skallar sin egen trovärdighet så framgår det tydligt att arbetet inte är
produkten av saklig research, eller ens det enklaste av databas-användanden,
utan snarare av en åsiktskaskad. Här klipper och klistrar Awla friskt, medan
han tvångsparar katter med hundar för att föda fram sitt fantasifoster.
Faktum är att hans argumentation om det islamiska mandatet
inte stämmer överhuvudtaget: tolkningen
av det regelverk som styr det muslimska äktenskapet skiljer sig avsevärt från land till land, från
kultur till kultur, från tankeskola till tankeskola, och från fraktion till
fraktion. Det finns också flertalet olika äktenskapsformer,
där en del kan vara giltiga på vissa ställen och helt ogiltiga på andra
platser. Koventionell, urfi, misyar och mut3ah är bara
några exempel på äktenskapsformer där koncept gällande vittnen, hemgift, rättigheter och skyldigheter
kan vara helt olika. Inte heller är en far, eller en nära manlig anhörig, per
automatik ”förmyndare” över en kvinna. Rollen som wali vid äktenskapsförmedling
handlar definitivt inte om förmynderi,
vilket är ett direkt falsarium, utan om representation
av intressen. Med andra ord är han där som hennes rådgivare och beskyddare,
och hon kan konsekvent själv välja vem hon vill ha som wali. Dessutom
är frågan om walins vara och icke-vara lika mycket föremål för tolkningar som
för åktenskapsformer. Och under inga omständigheter kan en wali, mujbir eller
inte, tvinga en kvinna att gifta sig
mot sin vilja.
Som kronan på verket gällande en serie totalt felaktiga och
missledande beskrivningar från Awlas sida: vid yrkan på hemgift (som är ett
obligatoriskt moment) är det kvinnan som beslutar om sin hemgift (form, storlek
etc), och det är konsekvent förbjudet
för någon annan än bruden att ta del av det. Problemen stannar inte där, dock. En
annan, men lika viktig, nivå med problem är Awlas manscentriska argumentation.
Med den bilden han målar upp är könen dikotomiserade efter offerskap och
ondska, och med det undergräver han en av sociologins grundpelare, nämligen kontextualisering.
Tvånget kan komma från familjefaderlig sida, men inte alltid i helhet, som
avgörande, som initiator eller ens som stöd. Litteraturen visar att det sker
ofta i det familjära sammanhanget där mor, syskon och den vidare släkten kan ha
minst lika aktiva, och avgörande, roller. Kultur, peer pressure, social sam-
och växelverkan tillsammans med flera andra faktorer spelar in. Inte minst är
denna dikotomisering en uteslutande faktor av att även killar/män kan bli offer
för tvångsäktenskap. Man kan spekulera i proportioner och förhållanden mellan
könen, men detta är knappats något som diskussionen fordrar: förminskande och
misstänkliggörande av drabbade till tystnad.
Man kan fråga sig – på pappret må islams regler vara så, men
hur bra följs dessa regler? Då har vi passerat diskussionen om någon form av äktenskap till en om samtliga former av äktenskap där
muslimer, eller någon annan, vill gänga sig. Och Awla med sitt exklusiva
utpekande av muslimer kanske inte har något emot det, som den kulturella muslim
han är, men vi andra som anser att mänskliga rättigheter omfattar även muslimer
ber nog om att få protestera. Tvångsäktenskapet utrotar man inte genom att
sprida falsarier om äktenskapsformer, och inte heller genom att demonisera
befolkningsgrupper. Fullmaktsäktenskapet är precis vad det är – en teknisk
lösning som oftast inte går att lösa på ett annat sätt. Att peka ut muslimer
som speciellt manipulativa är inget annat än mentalflaturation. Jag vill hellre
fråga: är det för att han är en kulturell muslim, och inte en intellektuell
eller bildad muslim, som gör att han för sig som han gör? Strunta i det
väsentliga och tro att man kan tolka islam för att man övergöder sig vid eid? Ägna
sig åt gratulationer och se sig som kvalificerad en till att tolka urkunder? Bära
sin muslimska identitet som en maktetikett på bekostnad av andras mänskliga rättigheter?
HerreAllah för skämtet ”kulturell muslim”. Jag menar, finns det någon vid sina sinnens fulla bruk som tror att det är möjligt att
vara zombie?
Bildkälla


