Det var några som skrynklade på ögonbrynen när den avsigkomna prästen Axel W Karlsson annonserade sin kandidatur för Svärjedetonanterna. Hans folkhemspatriotism som han ansåg var starkt influerad av hans kristna tro hotades på många nivåer och han kunde inte bara sitta och titta på. De flesta ryckte dock lätt på axlarna och ansåg inte att kandidaturen var mer märkvärdig än att en civilekonoms eller en rörmokares kandidatur inom partiet. Pastorskapet ansågs vara en profession vars position kan varken stöta eller blöta de politiska ambitionerna. Den kristna bloggosfären höll sig relativt lugn. Lite mer liv blev det när den ständigt islam- och muslimföraktande pastorn Stanley Sjöberg visade sitt moraliska stöd för Åkessons hatpredikan mot deras gemensamma hatobjekt. Hatprästen, som har en lång historia av antimuslimska och islamiska aktiviteter, motiverade sin ideologi ur mänskliga, världsliga och andliga aspekter vilka får honom att se muslimer som en invaderande armé av röda khmerer. Det skandalösa angreppet och timingen tilltrots blev det inte några större bubblor i den svenska och framförallt kristna opinionen. Stanley må ses som en utstött oäkting i det större sammanhanget men det är inget som hans webbkyrka bekräftar.
Nu har nästa steg i föraktmissionen kommit. Svenska kyrkan-prästen Helene Sturefelt vid Karskrona stadsförsamling vill nå ut till folk och väcka dem ur deras naiva inställning till Islam. Hon är dock inte lika smidig och diplomatisk som Åkesson som brukar väga sina ord på guldvåg (som om det påverkar särskilt mycket). Nä, prästen verkar anse sig ha en moralisk skyldighet inför Jesus att peka ut ondska när hon ser den och som hon ser den. I en debattartikel, också i spåret av nyuppväckelsen efter Åkesson, drar hon ut på gränserna till trakter inte ens Åkesson vågat beträda offentligt. Det är islams och muslimer skurkaktighet som den svenska kristna skuggan hägnar, något som hon påvisar genom att fritt citera ur koranen och händelser ur verkliga livet. Att muslimer har förföljelse som princip och strategi i sin samsyn är enkel att lista ut, anser prästen. Till hjälp har hon koranens innehåll, folks ageranden och det egna tolkningsförnuftet – men inga historiska och faktabaserade referenser, sammanhang eller djupare överskådningar. Den råbarkade muslimska mänskliga grymheten exemplifieras med fall där människor, som uppfattats som medelsvenssonmussar, häftigt slagit om till förprogrammerade mördarmaskiner. Det vilar ett tickande hot under näsan på den svenska generositeten och det gäller att vakna upp och reagera innan den har vänt helt och hållet mot oss, menar Sturefelt.
Jag ska inte dra mig för att inleda med den klaraste sanningen - artikelns journalistiska form är av oerhört dålig kvalité. Förvisso är utspelet ett rent kristet initiativ och det är inte bara språkbruket och artikelns litterära form som predikan som visar det. Genom innehållet är det antimuslimska budskapet balanserat med dess motvikt - kristen kärlek, fred och välvilja. Skiljegränsen för den vansinniga dikotomin är rakbladsvass där godhet och uselhet hamnar på varsin sida och Sturefelt är på det klara om vad muslimen med sin islam i handen är kapabel till. Därav blir jag konfunderad över sista stycket – prosten stormar fram, med full kontroll över bollen, mot målet och slår omkull allt som finns i hennes väg. På mållinjen tvärnitar hon och ser bakåt såsom man inväntar sitt sällskap inför ett restauranginträde. Är det känslomässig tveksamhet som slår till eller talar vi äkta svensk konflikträdsla? Sturefelt anser sig redan veta allt som behöver vetas om Sverige, kristendomen, islam och muslimer. Debatten är redan över, för hennes angrepp är förbi polemikens ordväxling – så vad syftar den typiska fega avslutningen om ett kall till en onödig debatt för någon som redan anser sig veta allt?
Det går inte att undvika det som brukar vara mönstret i denna typ av reaktion, vilket är en salig blandning av de nämnda möjligheterna. Personen vill ha sitt sagt utan att för den delen sticka ut. Ämnet är kontroversiellt och man är osäkrare på sin sak än vad man vill förmedla. Man vill inte stå längst fram ensam och frusen. Sturefelts inte så underliga tvärnit visar att hennes mål med all dess tydlighet, det är bara den sista biten av sträckan som hon vill ha medresenärer på. Gissa vad - hon är redan vid målet, även om hon spelar dum och visslar oförståndigt. Varken timingen eller innehållet är produkter av tidens slump. Höjandet av rösten kommer i samband med något som många valt att ta ställning till och det gör även Sturefelt. ”Dialogen” som hon eftersträvar tordes påminna mest om förgångna tiders torg- och kyrkomöten där man skulle bestämma hur man skulle handskas med diverse problem i det lilla samhället. De ogudaktigas närvaro, häxorna och nu kanske även muslimerna. Sturefelts farliga förakt är inte så vilset som det kan ge sken av. Kommentatorernas och liberalfascisternas (vem annars?) öppna stöd är inte undantag utan samlika röster i en allt växande kör. Att hennes darriga röst ändrar på det hon har skrivit inför kameran till något mildare har säkerligen mer med stundens osäkerhet och nervositet än med genuin sanningsbaserad åsiktsrevision att göra.
Att de Åkessonhyllande ansatserna duggar in så tätt inpå varandra är i sig inget konstigt. Knäppskallar inspirerar varandra till snarlika och ofta överträffande dåd. Det ska inte heller förvåna att folk inom kyrkan visar på samma färger eftersom människor kan ha brutala åsikter i famnen på sina mödrar. Tystnaden är dock oroväckande, för den klär inte den kristendom jag känner till eller majoriteten av dess representanter som jag lärt respektera och uppskatta sällskapet av. I den alltmer agiterade politiska situationen, där det muslimska monstret skrämmer den rättfärdige västerlänningen mer för varje dag som går, förs tankarna till historiska aspekter och utländska sporren. På sina ställen har kyrkan varit förleden i den islamofobiska retoriken. Dundrande predikanter och eldiga gudsmän har mobiliserat de religiösa och sekulära massornas krafter och röster. Att befria dessa från ansvaret för deras beskärda del av skulden vore att befria skurkar från blodet på kläderna. Det är en värld med förfarna människor vi lever i och kyrkan samt dess följare är fortfarande viktiga maktfaktorer vars inflytanden inte är begränsade till insidan av kapellet. Man börjar tänka – är det tidens tand som låtit utländska inspirationer smitta av sig eller har Åkesson öppnat en dörr som vi trodde var igenspikad och som han bara behövde rensa den blockerade passagen för? Har en gammal dörr låsts upp - är det gammalt kyrkligt islamförakt som tar tillfället i akt och pyr fram? Kanske var Åkesson ännu slugare än vad man trodde nu när kan petat liv i samtyckande kyrkomän.
Med den ekvationen blir utfallet en situation där båda parterna utgår med vinst. Faktum är attblanddemestmuslimrasistiskabloggarnaochmedieenheterna återfinns ett flertal självdeklarerade kristna sådana. Tillsvidare hardestörstakristna och sekulära tidningarna valt att inte rapportera om Sturefelts öppet rasistiska angrepp. Den oberoende liberala BLT gör gott i att lyfta fram de fula ansiktena inom kyrkan, precis om de goda krafterna säger emot. Tystnad har alltid betytt medgivande hur än man vänder och vrider på det. I dagar som dessa är det särskilt viktigt att bryta tystnaden och träda fram i media och bloggosfären. Prästerskapets rent professionella roll kan man stöta och blöta bäst man vill. Dess andliga aspekt kan ej exkluderas obehindrat utan att tankarna går till annat. Det har Karlsson, Sjöberg och Sturefelt sett till. En eloge till deständigtbrinnandekristnasjälarna för fakta, rättvisan, humanismen och solidariteten. De som vågar ta upp den interna rasismen, som inte förnekar hatet, som inte lägger locket på och som inte spelar ovetande. Ni är de riktiga, de andra är de falska.
Det är sommaren 1995 och mitt första återbesök i den fria Kurdistan har omvandlats till en mardröm. Det är inte bara den böljande hettan och ihållande magsjukan som kvaddar mitt humör. Jag har vant mig, liksom befolkningen som är fast utan val i svårigheterna, vid att saker som jag har tagit för givet i Sverige kan vara rena lyxen här. 4-timmars elektricitetsranson per dygn och stad håller samma nivå på tjänstefaciliteter som det statliga vattenflödet på 2 timmar. Folk gör dock sitt bästa för att klara sig – ambulerande vattentankrar säljer vatten för ockerpriser och badande är något som medelklassens individer har råd med att genomföra 1 gång i veckan. Elen är det inte lika lättlöst, för även om en del har egna miniaggregat används dessa sparsamt. Oljepriset i ett land som flyter på olja har skjutit i höjden och varan tillhör nu raden saker som folk måste prioritera om. Medicinhyllorna på apoteken gapar mestadels tomma och de frustrerade apotekarna sitter tjänstepliktigt i sina vita rockar och väntar på att underrätta besvikna sjuklingar om att tabletterna de måste ha är slut och nästa leveransdatum är osäkert. I ren desperation vänder sig vissa till privata smugglare och importörer varav de flesta med grav avsaknad av skrupler. Restlager av läkemedel från Asien med passerade bäst före-datum florerar på svarta marknaden och blir till många människors lidande, invalidisering och död. Problematiken drabbar även förpackade förtäringar som i många fall har fått sina etiketter ombytta till nyare och fräschare sådana. Antikonservsattityden omvandlas till en tidslös folkrörelse och det är ej sällan som den hittas som traditionell reaktion hos även diasporakurder.
Dessa tillsammans med min upp-och-ner-vända mage är ändå att betrakta som enklare teknikaliteter i jämförelse till det som höll oss instängda på dagen och vakna på natten. Agitationen bakom det kurdiska inbördeskriget som fick sin startgnista 1994 hade antänds igen efter en kort men hoppingivande vapenvila. Efter de demokratiska valen 1992, där de stora partierna KDP och PUK hamnade på exakt samma parlamentariska maktfaktor, var upprymdheten och entusiasmen stor. Med världens mäktigaste som beskyddare kunde man gro den moderna kurdiska staten man hade kämpat för så länge. En del diasporakurder återvände för att på ett eller annat sätt delta i processen. De flesta valde dock den försiktiga och avvaktande vägen i sin nyvunna frihet. Även om ena foten var i hemtrakterna - fysiskt, ekonomiskt, moraliskt eller känslomässigt - så hade de hemmet och den juridiska säkerheten i avsideslandet. Kurdistanfientliga maktstrukturer omringade området som oroades med ständiga hot, mobiliseringar och provokationer och de irakiska id-handlingarna var sedan länge en smärtsam förbannelse att handskas med. Erfarenheten är att urkopplingen av det irakiska medborgarskapet till förmån för det utländska är bland de högst prioriterade åtgärderna bland irakier, särskilt kurder. Händelseutvecklingen följdes i detalj och det dröjde endast månader efter att FN-resolutionen hade kommit tills de första kurdiska turisterna återvände till sina släktingar. Vägen hem var svår – enda möjliga sättet var att åka till ett angränsande land och korsa gränsen markvägen, något som de förargade makterna gjorde allt för att komplicera – inte för att de hemvändande brydde sig speciellt mycket om det.
Eftervalstiden började sakta att förändras. Uteblivna politiska löften, ideligt försämrade vardagsekonomiska och infrastrukturella tillstånd samt allmän frustration och misströstan började sprida en nationell demoraliseringskänsla. Huruvida det var för mycket som skulle göras på kort tid eller om drömmarna sprack i förtid som såpbubblor står egentligen för folket självt. Politiken i sig rörde sig på ett annat sätt. Giganterna KDP:s och PUK:s militära grenar, peshmarga, hade hand om den militära aktiviteten och säkerheten. Vid sidan av den reguljära polisen var de dem enda öppet beväpnade enheterna inom maktstrukturen. Verksamheten pågick med diffust överlappande territorier och grundtanken var unifiering till en statlig armé efter ett demokratiskt mönster. Det förlidna hann dock ikapp tiden och gamla beräknande sår revs upp. KDP och PUK bar på historiska säckar med underkuvad vrede och bitterhet mot varandra. 1975 bildades PUK av en utbrytargrupp ur KDP som leddes av det sittande ordförandet och den nuvarande irakiska presidenten Jalal Talabani. Motivationen då var bristande ledarskap, handlingsflathet och godtycke. Även om båda partierna rutinmässigt kom till varandras undsättning och var till varandras stora hjälp så kände allmänheten till att de inte var främmande för interna politiska och militära konflikter. I den nya maktsituationen ökade antalet smärtsamma möten av armbågar i takt med titanernas rivalitet. Bevisligen finns det uppgifter som påvisar större makters ränksmideri i hopp om att tända igång politiska massbränder. Dessa förklarar dock inte hela situationen. Brödrakrigen, som de kommande slagen kom att döpas till i kurdiska mannamunnar, kunde inte starta med den bredd och ihärdighet de hade utan en potential i grundläget.
Rivalskapet var totalt och stridslinjens mobilitet skrämde bort civilbefolkningen i såväl städerna som i glesbygden. Hatet hade fått övertaget hos dem olika brödramilitären och idag vet man att en del slag, med massiva dödliga utgångar, startade med petitesser som partiflaggor på fel platser och emblem på bilfönster. Färgerna gul och grön, som är KDP:s respektive PUK:s symboler, kom att bli heta varor som kunde hjälpa alternativt stjälpa. Oförståndiga anhängare kunde hamna i bråk på gatorna över provocerande färger på tröjor och brudar/brudgummar på väg till sina bröllop kunde avblåsa allt pga utsmyckande tygstycken med fel politisk färg på de hämtande bilarnas antenner. Kurdistan delades upp i 2 zoner där varsitt parti regerade med ambitioner att driva den andra längre och längre bort från dennes territorium. Partierna gör det de kan för att stärka sin position. Allianser och omaka paranden blir till diplomati och vid en för kurderna chockerande taktisk allians förenar sig KDP med de svurna fienderna i Baghdad för att militärt kväva PUK. Den redan ansträngda ekonomin har fått ännu en snara runt halsen eftersom sidorna behandlas transporter med stundens nycker – det är ingen blockad som råder eftersom FN och koalitionen har hand om de essentiella varorna men handel som sker över territorierna är betydligt försvårade. Mellan besittningarna finns en buffert som intressant nog är demilitariserad och civila personer och bilar med godkända papper, såsom utländska handlingar, kan passera territorierna utan problem. Den gästande kurden, som det heter, behandlas med främlingars gästfrihet och i de regerandes ögon blir man det bortskämda och oantastbara barnet vars kärlek de skiljda föräldrarna konkurrerar om. Det var till föga hjälp eftersom sommaren 95 hade PUK makten i huvudstaden Hewler där jag befann mig och KDP, som härskade över allt utanför Hewlers gränser upp mot den övre statsgränslinjen, ville ändra på detta. Bomberna föll in i Hewler och vår frustration närdes av omväxlande oro för egna situationen och sorg över krigets återkomst för släkten. 1997 skulle hemskheterna vara över och nästa fas skulle inledas. Nu hade man mognat in i en beständig återuppbyggnad och man lät inte sanktioner kväsa allt. Ett nytt politiskt Kurdistan kom i stånd – på gott och ont.
När de är för många att arrestera och sätta i finkan så kan man istället dela ut lite spö. Det är ju lättare tillhands och säkert mycket roligaste också för sadisten i en. Vem det är som får på sig misshandeln är mindre relevant - demonstranter, gubbar vid busshållsplatsen som inte hade ungdomens fart i benen att ta sig därifrån. Frågan är om Iran har varit bättre de senaste 200 åren.
Västerländsk media är så himla ensidig och propalestinsk! Gode gud! Vem bryr sig att tanterna blir hemlösa? De var ju det redan från början när de slänges ut från sina ursprungstrakter i Palestina. Varför lägga så mycket energi på att visa deras misär, desperation och hopplöshet? De ska alltid visa dem gråtande och lidande och få saker att verka allvarligare än vad de egentligen är...
I dagens värld finns en enda vara vars materiella värde understigit priset vi betalar för luft – ord. Dem sagda och skrivna ordens kedjor länkas ihop med erfarna ögonmått till bländande verk. Tankarnas fagra figurer porträtteras med dessa pärlband runt halsen på täppor vi alla beundrar. Vi får beskåda skönheterna liggandes på frihetens rosenbädd omgivna av fredens grönska och de liberala värdenas kärleksgraverade stammar när jämställdhetens strålar smeker deras mjölkvita kinder från jämlikhetens azurgassande sky. Den som inte förtrollats av drömmens hologram ser verkligheten bara denne tar sig till att ge ena skärmpelaren en stöt. Skärmen faller och baksidan är lika mörk som det falska bläcket. Det är ett specialeffekter som gett synvillan vi har förletts av, ett animerat ordspel välplacerat på en av de främsta kyrkodukarna. Ändock fortsätter spelet från kanonen, lika obehindrat ut i intet, obekymrat om det uppdagade mörkret. Här dör ordens valör, och med sig tar de förvillande bilderna. Misshandeln som bigotteriet utsätter semantiken för lämnar dess rådbråkade lekamen på intellektualismens gata med en stank ingen vill kännas vid. När vi inte har orden längre så dröjer det inte förrän vi går samma öde tillmötes.
Författaren och föreningshumanisten Lena Andersson har bidragit till SD-debatten och knappen har hon fått låna av DN. Via något som i dess första åsyn ger intryck av att vara ett bemötande av svärjedetonantens attack sjösätter hon en skapelse som redan har rostat till förmultnelse. Den uppkomna polemiska konflikten döms ut eftersom SD:s kritiker cirkulerar och fräser med primära tänder runt ön som Åkesson placerat sig själv och meningsfränderna på. Det är inte av oåtkomlighet som detta distanserade väsande och snäsande är som de är, utan av rädsla att beträda vattnet som omringar sanningens ö och som har blivit dess livsnerv. Just det, Lena har lämpligt nog inga anmärkningar på propagandan och budskapet, bara det att de råkade publiceras av Åkesson. Det finns en illavarslande konsekvens av publikationen och det är att SD kan skänkas äran för saker om vilka föreningshumanismen slagit sig för bröstet. Felet hos SD och dem som SD föraktar bedöms ligga på en gemensam grund och det är ingen av dem är villiga att med hull och hår anamma Lenas livs- och samhällsbild. I den monokulturen finns det en mångkultur som gynnar alla sidor så länge de utsätter sig själva för dess charm.
Lena är säkerligen välmedveten om att mången äro de som genom historien haft hennes inställning som ledstjärnor. En del använde ord som fortfarande bar på sin pondus, andra hade lånat råttfångarens verbala flöjt. Det är överflödigt att tala om de andra kändisarna som kokade ihop sin framgång efter egna fantasifulla recept. Övergången tordes följa en exponentiell skala med övermodig gradering. Ju djupare in i den ideologiska självbeundran man sjunker desto högre ser man syftet med sin världsbild. Lenas argumentativa likskändning av den framlidne Bernström som ämnar likställa hans kulturella syn med den Åkessons politik företräder är inte bara förkastligt i det specifika fallet utan även en skalperande syn av vad mångkulturens svällspänningar kan orsaka. Vi förmanas beskåda muslimens och Åkessons reella likheter i törsten efter monokulturell dominans i syfte att sudda ut dess enda konkurrent. Vad Lena borde ha lagt ner mer tid på att gömma för läsaren är varför är hennes föreställningsvärld så överskuggad av korthuggna dikotomier. Vördnad för vad som uppfattas som den egna kulturen innebär nödvändigtvis inte monokulturell avhängighet. Omvändande nog ligger mångkulturens bejakande i acceptans och tolerans av just det som uppfattas som skiljaktiga kulturer. Om något så bevisade Bernströms livsverk just det.
Egentligen borde man inte bli förvånad. Förutsägbarheten har lågt odds när Lena skriver. I det destruktiva likställandet fusionerar hon motpolers moraliska divergens som produkten av samma mentala skrot och korn. I det konstruktiva är slumpen framme och skapar plattform som Lena och Åkessons falangister råkar stå på samtidigt. Den (mono-) kultur som är i hennes smak fordrar ett godkännande av en absolutism i religionsföraktets och förvanskningens nycker. Där framstår Lenas världsbild som perfektionens egg som skär det falska från det sanna och det ruttna från det friska. Beröringsskräcken som Lena skakar inför är den demokratiska frihetens kotpelare där individen får ta en betydelsefull roll i gruppen och arbeta för det gemensamma intresset. Det finns ett sekulärateistiskt högre syfte i Lenas livsbild som av naturliga skäl anhåller om att få förslava demokrati, fred, jämlikhet och individualism under sitt våld. Föreningskultens förhäxande attraktion slår tydligen ut basal sakighet. Varken Åkesson eller SD har stått oemotsagda med konkreta argument, problemet ligger i att Lena värdesätter opponenternas ord och fakta lika mycket som de kritiserade herrskapet. Det är egentligen inte SD som skrämmer, det är oförmågan att ifrågasätta. Lena ifrågasätter inte, hon ömmar för att man av politiskt korrekta skäl ej ska överlåta det konkretiserade nödvändiga att monopoliseras av SD.
Någon klok person någonstans har säkert sagt att den farligaste av dem alla inte är den som gör orättfärdighet för egen vinning utan den som gör det I tron att denne gör något gott. Är det ingen som har sagt det så upplåter det till allmänheten att citera mig på det. Samhällsmetoden som Lena, med föreningshumanismens välsignelse, ser som rimligast är den där man inte tar några risker. I trygghetsnarkomanernas rike ska tanken som kan missbrukas tämjas och med sin egen förvanskningskrydda menar skribenten att relevansen ligger i denna maktfaktor. De som har flytt ska skyddas undan sådant som har legat till grund för deras flykt - genom att man isolerar problemet med en Lenaisk definition. Värdena kan då säkras och skyddet fullbordas genom att man förbjuder människor som av fri och mogen vilja implementerar det i sina livstil. Funkar detta för övrigt? Vi, den största delen av flyktingar, som faktiskt flytt från sekulära anti-religiösa anti-teistiska system - kan samma analogi implementeras? Kan vi få se Lenas välvilja genom att skala av staten och samfundet sekulära aspekter som legat till grund till förtrycket mot oss? Man försöker se ett ärligt sakligt möte men snacket är bara billigt ljusspel. Lena har precis Tipp-exat sin trovärdighet. Muslimen har inte fått någon chans i Lenas kö för att hon ingen chans förtjänar i föreningshumanismens föraktbok. Motsatsen till det föraktade etnifieringen har framkommit som normalisering av det specifika hatet. Vi lever i en värld där förmenta humanister normaliserar spjutspetsförakt med bagatellisering av dess praktiska konsekvenser, undervärdering av oppositionens heliga yrke med åsiktsnarcissism och nedbränning av det svarta skåpet där det hör hemma. Visst kan det vara jobbigt att personschablonen är så felskuren, men det i alla fall inte schablonen det är fel på. Hyckleriet är självtalande på många nivåer och det har hon, hennes föreningshumanistiska meningsfränder och Åkessons falangister gemensamt. Det kan hjälpas att läget är som det är, men så är valet och det är flersomgördet. En författare som devalverar ordens kurs som rivna trasor bör man akta sig för.
Ett par i den lilla familj jag har i Sverige arbetar inom socialtjänsten. En är handläggare och han har arbetat med olika fall däribland nyanlända flyktingar och arbetslösa med icke-permanent uppehållstillstånd. På senare tid har han ingått i olika sysselsättningsprojekt främst i syfte att hjälpa dessa grupper med en syssla. Vid samtal och konversationer blir det ofta tal om diverse incidenter ur verkliga livet som tillkommer vara av allmänt intresse att dela med sig. En del är intressanta ur lärdomssynpunkt, andra är humoristiska. Sen finns det en del sällsynta med alltid uppseendeväckande guldkorn som suger all energi ur en. Man känner hur ens kampvilja kraschlandar med ansiktet mot en bläcksvart asfalt och hur man, för en kort stund någonstans i ens mörkaste tillhåll, finner förståelse för tillväxten av föraktpolitiken. Denna flirt med mörka sidan tystas lätt med uppföljning i form av inskakad logik och rationalism då fogen för det i princip alltid har växt ur personlig okunnighet, enfald, rasism eller en kombination av samtliga. En besk uppgivenhet klamrar ändå fast sig när man ser hur personer som man faktiskt kämpar för bär på de högsta och grannaste SD-fanorna.
Detta är scenariot – enligt bestämmelserna tilldelas man som arbetssökande med temporärt uppehållstillstånd en position som man måste befinna sig på för att erhålla sin ekonomiska hjälp. Oftast handlar det om språkutbildning i kombination med någon form av intermittent återkommande praktik. Följande konversation äger rum med en dam som är i sina bästa år. Hon är i 40 års ålder med eftergymnasial utbildning från Irak. Kärnfrisk, ett par barn i tonåren som går i högstadiet, maken är involverad i samma introduktionsprogram som henne. De har varit i Sverige i över ett år. Det har blivit dags för en praktiksession som sträcker sig över några månader och personen har tilldelats en position i samma stad som är nära hennes tidigare arbete. Jag ska påpeka att i detta fall var min familjemedlem inte ansvarig handläggare utan tolkade i all hast och att han inte brutit sin tystnadsplikt – jag vet inte vem vederbörande är.
Dam: jag vill inte dit. Jag tycker inte om arbetet. Det är för tråkigt och jag vill inte fastna där.
HL: det är vad vi kan hjälpa till med, några andra positioner som passar dig finns inte.
Dam: det är för långt bort! Hur ska jag ta mig dit? Ska DU skjutsa mig varje morgon??
HL: nej, det kommer jag inte göra. Om du går så är du där på 20 minuter. Sen finns det buss och cykel också. Det är dock inget jag tycker är ett problem här.
Dam: ska jag åka buss?!
HL: det är en idé. Vi betalar dock inte för något busskort eftersom det inte ligger så långt bort.
Dam: du, jag ska tala om en sak för dig, din idiot! Jag kommer inte att åka någon buss eller cykel. Jag är en pilotfru! Min man var en av Irakiska flygvapnets bästa piloter och hans helikopter svävade över hela Irak! Alla Iraks piloter var hans studenter!
HL: …… nu får du allt ta och lugna ner d….
Dam: tyst! Jag hade bilar, vakter, tjänare runt mig som lydde min minsta lilla vink. Jag bars på händer vart än jag skulle åka! Ska JAG, XXXXXXX fru, åka buss och cykel?? Att du inte skäms! Hade det inte varit för amerikanska och europeiska djur som dig och förrädiska djur som dig (pekar på min familjemedlem som tolkar och som damen vet är kurd) hade jag aldrig behövt se denna dag! Jag hade varit kvar där jag hör hemma utan att djur som ni bestämmer över mig! Jag åker inte dit, gör vad du vill. Åt helvete med er båda!
HL: då är du införstådd i att ditt försörjningsstöd kommer att dras in. Mer finns det inte att göra.
Dam: jag ska prata med min man och vi kommer tillbaka. Detta kan du inte göra mot mig! *smäller bort stolen med gråt i halsen och slår på väg ut omkull en blomkruka intill dörren*
Jag har förståelse för att frustrationer, traumatiseringar och diverse fördämda känslor kan få utbrott när man minst förväntar det, men detta dramatiska överspel i överklass arrogans och maktlängtan är bara över kullen. Med mig på plats kunde en grällare mindre diplomatisk motreaktion kommit. Att glänsa med att vara fru till en av tyrannens helikoptermördare, som var allmänt använda i mordoperationer och rensningskampanjer, är verkligen inte det finaste man kan göra i något sällskap. Utom möjligen i mördarklubbar. Jag hoppas att hon, mot förmodan, får en tung börda av skuldkänslor på sig för sitt beteende. Om inget så för den antirasistiska rörelsens skull.
Det är fascinerande hur abstrakta observationer rör sig runt sin egen axel och återsluter sig med sitt ursprung i ett så när designerat kretslopp. Tidens ironi är en sådan sak. I april 1991 fick den irakiska Kurdistan de facto självständighet när första Gulfkrigets koalition gick in för att ge militärt skydd till en del av kurderna undan Saddams aggression. Uppdraget kallades operation provide comfortI, senare II och det efterföljande operation northern watch, och det kom upp på agendan efter att ha föregåtts av sviterna efter den folkliga revolten mot Saddam. Dessförinnan hade Iraks demoraliserade försvarsmakt tryckts med förvånansvärd lätthet ut ur det ockuperade Kuwait och koalitionens styrkor vandrade obehindrad upp mot huvudstaden Baghdad. I en omtvistad manöver, där folket trodde sig ha fått en stödbetryggande startsignal från koalitionen, reste sig kurderna i norr och shiabefolkningen i söder upp mot den Irakiska tyrannen. En revolution inleddes i regi av oppositionsgrupper med vanligt folk och de enkla medel de hade i händerna. Efter några inledande snabba vinster mot en desillusionerad och förvirrad Saddam kom despotens styrka upp på fötterna igen. Den irakiska befolkningen såg då över till koalitionsstyrkorna som till folkets fasa och förtvivlan hade beslutat att befria sig från allt ansvar och delaktighet. En intern angelägenhet kallade Bush den äldre revolten och vips omvandlades de infiltrerade koalitionstrupperna till statister. Bush deklarerade att Kuwaits rike var värt att sätta hans bestyckade pojkar och flickor i risk för, men inte den Irakiska befolkningen.
Det efterföljande scenariots tragedi kablades ut över världens mediala entiteter. Monstret som hade fått stenar i ryggen vände på sig och spelade ut all sin vrede, frustration och grymhet över den beskuggade befolkningen. Armén gick skallgång genom de nordliga och sydliga samhällena och ordern från den ansvarige befälhavaren för operationen, Ali Hassan Al Majid, var enkel: alla kurder och shia irakier med en snopp skulle likvideras och alla utan snopp skulle få en, helst flera, i sig. Under hela perioden hade flertalet av de mindre med ändå signifikanta etniska grupperna, såsom turkmännen och de kristna grupperingarna, förklarat sig neutrala i den uppkomna situationen vilket ordagivet exkluderade dem ur rensningsuppdraget. Detta var till föga hjälp eftersom militära fraktioner som ej var bekanta med de nordliga delarnas etniska mångfald hade inkorporerats i operationen. MKO:s militära gren och palestinska styrkor på träningsläger i Irak deltog sida vid sida med Saddams män i förfarandet och detta blev senare förklaringen till att de fredade grupperna inte hade skonats. Övergrepps-, våldtäkts- och mordkampanjen spred sig genom civila gator med tusentals drabbade och dess rykte föregick dess fotsteg. I ren panik flydde miljoner människor över kullar och berg bort från den kommande eldsvådan, de flesta i endast kläderna de hade på sig.
Smärtans tryckvåg slog varje kurd samt moralisk medveten och empatisk människa med all den kraft den kunde. Fastklistrade framför tv:n följde vi utvecklingen. Minsta lilla pling från telefonen och mina föräldrar hade hals över huvud slängt sig över den. Månader hade gått utan ett knyst från någon i familjen därnere. Linjerna in i själva Irak var sedan länge kapade och bästa hoppet, även om det kändes som avlägset, var att släkten hade hunnit ut till säkerheten i ett grannland. Effekterna påverkade allt omkring oss trots de råbarkade erfarenheterna. Många landsmän sjukskrev sig och satt som paralyserade framför sina tv:n och telefoner. En del åkte hastigt ner till Iran och/eller Turkiet för att leta efter familjen. Det gick inte en dag utan manifestationer och demonstrationer på något torg. Pengainsamlingen drevs med frenesi och det fanns fall där individer sände hälften av sitt redan knapra socialbidrag till hjälpen. Gemenskapen i pinan, vankelmodet, de kurdiska drömmarna och hemlängtan gjorde det nationella såret till en hel och potent rörelse. Människor bidrog med det de kunde och uppslutningen var en av de än idag största och långlivade jag sett bland de irakiska exilkurderna.
Så småningom vaknade världen ur sin dvala och via FN-resolution 688, inte koalitionens skuldkänslor eller välvilja, instiftade man flygförbudszoner i södra och norra Irak. Den kurdiska befrielserörelsen med alla dess partier och organisationer blev naturliga samarbetspartners nu när Saddams maktstruktur hade försvunnit. Det lokala styret skulle skötas via en demokratisk process som innebar en närmast federal syn på strukturen. Varken FN eller koalitionen hade dock någon plan för vad slutmålet med gränsdragningarna skulle vara, något kurderna inte var så disputerande om. Detta var den chans man hade jobbat för sedan urminnes tider och en fri Kurdistan skulle inte tillåtas rinna ur händerna med lätthet. Regionen fortsatte dock att betraktas som en del av Irak vilket innebar att de sanktioner som man applicerade på landet omfattade även Kurdistan. Som om det inte var nog inrättade det sura baath-styret I Baghdad egna sanktioner mot den politiskt avknoppade norden vilket i praktiken lamslog ekonomin och livsstandarden in i benmärgen. Den kurdiska befolkningen kom att hamna i en nutida svacka som skapade en signifikant livlina med diasporakurderna. Deras fortsatta hjälp, stöd och kamp skulle bli något som innebar överlevnaden för stor del av befolkningen. Vinden skulle dock vända, för 15 år senare var retoriken av ett slag som hade förträngt sitt förflutna.
Jimmie "jag-ljuger-så-bra" Åkesson refererade i sin öppna provokation till en engelsk undersökning när han skulle påpeka hur farliga muslimerna egentligen var här i Sverige. Enligt honom gick alla runt som tickande bomber eftersom de var hjärntvättade. Nu har detkommit en undersökning som visar att den, enligt Åkesson, muslimska genen kanske inte är helt nödvändig för att gå emot strömmen. Nu vill jag se hur Jimmie bedömer detta - är de unga hjärntvättade i konspirationer eller tänker han smeka rösterna medhårs på något sätt.
Den kurdiska stjärnan Hardi Salah har jag skrivit om tidigare. Jag snubblade över en av hans bästa låtar bland mina mp3-mappar. Låter heter notey xefet och betyder ångestens noter. Musiken är skriven av honom själv och texten är en poesi av den kurdiska diktaren Shawnim Barzinji som är en av den moderna kurdiska poesivärldens nya stjärnskott. Hennes fristylade texter görs om till sånger på löpande band, men bara av folk som vågar sig på dem. Hardi har musiksatt denna enkla med oerhört starka text på ett lämpligt sätt och jag tror att ni finner lika mycket nöje i dess lugnande stil som jag gör. Den som vill ha en klar mp3 (låt nr 13) av låten kan ladda ner den från hans officiella hemsida. Nedan följer en enkel översättning av lyrikens i mitt tycke andemening.
Ångestens noter
I främlingens år där alla årstider är höst Är glädjen ett visset blad som valsar i skuggan av tidens träd
För var dag som lämnar oss Stormar sorgens och ångestens horder själens grönska Ömhetens fåglar fördrivs och lämnar sina hem och nejder På jakt efter Din ande gror de rötter i främlingskapens rike
Om det inte är för ditt bortfälle Skulle jag aldrig veta om städerna Om det inte var för ditt bortfälle Hur skulle jag samla alla dessa smärtans noter i en sång?
Var kan du vara i dessa tider På vilka fjärran trakter är du övergiven Säg mig, i vilket rum av utanförskap Är du nu gripen i en tavla
“Courage is what it takes to stand up and speak; courage is also what it takes to sit down and listen” - Winston Churchill."All truth passes through three stages: First it is ridiculed, Second it is violently opposed, Third it is accepted as being self-evident" - Arthur Schopenhauer.
Rabiat antirasist, fd impulshoppare, kvasicineast, vädjare till rationalitet och logik, bokmal, ständig student, prylnörd, samhällsaktiv, amatörmusiker. Är av kurdiskt ursprung och skryter gärna om min anspråkslösa ödmjukhet. Har precis passerat 30-strecket, börjar känna av 10-årskrisen först nu (ska jag bli skejtare eller be pappa om en kameleont). Går igång på fördomar, dumheter, inskränkthet och folk som inte begriper att deras lag är rena skräpet (du vet att det är dig jag menar, Arsenalnisse). Har i min oförståndiga ungdom lyckats tårta en brud i ansiktet - på hennes eget bröllop. Äter exakt samma typ av godis som jag gjorde när jag var 8. Sen skriver jag för en lokaltidning också.
Du är välkommen att hänvisa. Citera gärna, men ange källan. Material som ska återges i sin helhet ska du fråga om tillstånd för innan du gör det.
