Det vi vet om fallet är det som har rapporterats av media. Vi vet inget om barnets allmänna status eller mentala hälsa. Vi vet inget om det rör sig om 1 vårdare eller flera och deras kompetens. Vi vet inte om några detaljer i vården och journalutredningen blir det avgörande och förhoppningsvis förlösande momentet i denna djupa tragedi. Åsikterna är många. Det finns dock tillräckligt mycket i detta som får mig, som terapeut, att se ett klart mönster i handhavandet av patientfallet. Ett mönster som är alltför bekant, alltför använt och alltför skrämmande. Det är ett under och besannande av barns skyddsänglar att vi inte sett fler fall som slutat lika tragiskt. Mina utlåtanden bygger på erfarenheter i ett annat landsting utan någon kännedom i det publicerade fallet. Således är texten inga spekulationer i detaljerna utan en parallell jämförelse med en generell bild av vården i Sverige.
Vid bedömning av vårdkooperationen av och mottagligheten hos en minderårig patient brukar man dela på ett begrepp som ofta används som övergripande namn. Tandvårdsrädsla är ett brukat begrepp som inte alltid faller i dess korrekta sammanhang och det är här begreppet behandlingsomognad kommer in. En behandlingsomogen patient uppfattar inte information och följer inte instruktioner på det objektivt önskvärda sättet t ex pga låg ålder eller ovana vid vårdsituationen. Således är vården en okänd situation. En tandvårdsrädd patient är vanligtvis en beskrivning av en patient som har viss erfarenhet av tandvård/behandling, som i sin tur kan ha skapat/bidragit till ovana eller existerande omognad. Skillnaden mellan dessa två är att behandlingsomognaden är något som patienten ofta växer ur medan tandvårdsrädslan kan vara långvarig, tom permanent. En bra start vid den inledande kontakten med tandvården är visats vara mycket effektivt dels för att förkorta perioden för behandlingsomognaden och dels för att hantera/inaktivera tandvårdsrädslan. Med rätt kunskap, erfarenhet, vilja och en gnutta fallenhet för uppgiften kommer man långt med ovanstående recept.
Det som är av yttersta vikt att hålla i tanken är att ovanstående process kan vara utdragen och tidskrävande. I de exceptionella fall där det fordras mer tid är det viktigt att man också ger den så mycket som processen fordrar. Tar man sig tid och kraft att ansätta ett gediget fundament brukar resten stå stabilt på egna ben. Detta är ett utgångsläge för patient 0 – som inte har några påverkande laster med sig. Denna patient är ett tomt blad. Den kliniska mognadsproceduren, som kallas för invänjning, måste modifieras utifrån patientens medicinska situation. En smärtpåverkad patient kan vara extra motiverad att bli kvitt plågorna även om denne är tandvårdsrädd. En behandlingsomogen och smärtpåverkad patient kan innebära en mera problematisk akut situation. Överkänslighet, vilket ofta drabbar sjuka kroppsdelar, i kombination med de nämnda obstruktionerna kan göra den permanenta behandlingen omöjlig i den akuta situationen. Möjlighet finns då till temporär hantering – inför planering av den permanenta behandlingen.
Det är här som min kritik kommer in och de avgörande uppgifter jag anmärker på är oföränderliga, oursäktliga och en vansinnesrisktagning som det måste bli ett stopp för. Kompromisser med orala behandlingar sker dagligen och då oftast beroende på en avvägning mellan de vinster man får och de risker man tar för att uppnå vinsterna. Detta får dock aldrig aldrigALDRIG ske under premisser där vårdarens personliga preferenser blir en avgörande faktor. Om man lägger bort alla faktorer som skiljer den duglige terapeuten från den oduglige så återstår en viktig tes - en svårbehandlad patient, särskilt ett barn, är tids- och energikrävande – och det är precis det som man avlönas för. Kan man inte hantera situationen så är lösningen inte att skjuta problemet framför sig. Med akutiserad situation av den nämnda typen i händerna är det medicinskt undantagstillstånd som gäller. Allt annat är solklar felbehandling, speciellt om man yrkar på gammalmodiga och avskaffade behandlingsrekommendationer.
Behandlingsomogen/tandvårdsrädd patient gör inte skäl för utebliven nödvändig permanent behandling, inte heller bra svar på antibiotikabehandling som är en temporär hantering. Dentala infektioner är potentiellt aggraverande och letala utan inverkan av mördarbakterier: i överkäken kan infektionsagens sprida sig till vennystor där blodet tar omväg via känsliga strukturer i det centrala nervsystemet innan den går tillbaka till hjärtat. I underkäken kan infektioner dels sprida sig till munbotten och halsstrukturer – och på så sätt orsaka allvarliga svullnader – och dels sprida sig längst spatier (det potentiella utrymmet mellan fascior) där en del sträcker sig ända ner till hjärtat. Internationellt har man rapporterat om dödsfall som har orsakats av samtliga fall. Vad kompromissen i fallet med flickan berott på vet vi inte men det finns en del ordinarie objektiva (läs terapeutanvända) bortförklaringar: inkompetens för specialfallet, resurslöshet, expektanssjuka. I det första ska man genast lämna ifrån sig fallet för bättre omhändertagande. Det andra är en pseudoanledning – ingenstans i Sverige är situation så illa att resurser (specialister i barntandvård, nischade tandläkare, remitteringsmöjligheter, sederingsmöjligheter, narkosmöjligheter) måsta vägas mot potentiellt dödliga åkomman.
Den tredje och i särklass sämsta strategin är ofta det mest välanvända. Mot bättre vetande avvaktar man en ”fiktiv” utveckling vars utgång varje seriös tandläkare kan räkna ut snabbare än denne tänker. Här tänker jag sticka ut hakan och mena att majoriteten av denna typ av bedömningar i liknande situationer inte sker utifrån objektiva överväganden utan av ren feghet. Att inte initiera en permanent process för något som man vet är den enda korrekta lösningen är att ge efter sin personliga svaghet. Tro’t eller ej - terapeutens feghet att ta beslut om den svåra situationshanteringen kan i kombination med kortsluten prestigekänsla leda till denna onödiga risktagning. Fallet med den 9-åriga flickan är under utredning och spekulationer om detaljerna inte är saker som hjälper sanningen. Min tanke är om detta följer det mönster som jag tycker mig se alltför ofta (klar diagnos -> antibiotikabehandling -> avvaktande -> mer avvaktande -> ännu mer avvaktande -> språk (?!) som anledning till behandlingsfördröjning i 6 månader) så är detta inte en medveten händelse. Däremot är det ett mycket allvarligt exempel på underlåtenhet som bärs av faktorer som inte ska finnas där. Det är mänskligt att fela men inte att inte dra lärdom av dem och terapeuter drar lärdom av misstag dagligen. Har utfallet avgjorts av orsaker som nämnts så hoppas jag innerligen att den ansvariga vårdaren/de ansvariga vårdarna får repressalier de aldrig glömmer och att fallet sänder en chockvåg genom tandvårds-Sverige. Om min beprövade teori stämmer så förtjänar han/hon/de alla mardrömmar de kommer att ha för resten av sitt/sina liv.
Det finns fortfarande hopp om att myndigheter tar sitt ansvar och differentierar mellan vad statliga verk får syssla med och vad som inte ingår i deras arbetsbeskrivning. Diskriminering till exempel är inget som statlig offentlig verksamhet ska syssla med, elementär demokratilära som alla fascinerande nog inte verkar vara på det klara med. Det går knappast att skylla på okunskapen i samhället utan en rimligare förklaring må finnas i den moderna högermentalitetens boost av egoismen som vapen och empatin som förtjänande misshandelsoffer. Det brukar vara samma frön av allmänt förakt som tar fram det värsta i folk. Givetvis är liknande situationer alltid beroende av var man lägger toleransnivån men avsaknad sociodynamisk proportionslära tenderar att göra bilden svart-vitt för herrskapet. Därför är samtliga gnällargument under bältet – generellt och enhälligt. Det rör sig om allt ifrån att det ska vara ok med selektiv statsdiskriminering vidare till att utlänningen (tankeläsningsförmåga) gör sig medvetet odräglig nog att aldrig anställas med slutgiltig konklusion att blatten aldrig borde varit på kontinenten för att ta värdefull domstolstid i anspråk och kunna orsaka dessa rubriker.
Det är inte bara pengarna som svider. I samma veva har man rapporterat om ett annat fall där enskilda personer tilldelats en summa med pengar för sveda och värk. Skillnaden med AF och skatteverkets fall är att det första handlar om ett medvetet beslut om diskriminering och ett företag och vidare av ett statligt verk medan det andra beskrivs som ett genuint misstag som kan drabba den bäste av oss. Jag tar inte ställning i det andra fallet – men det gör alla anti-DO-dogmatikerna. Inte ett knyst om Ingrid och Jarl, och ändå är det allmänna pengar som får omplåstra paret. Helt rätt att visa hur man uppför sig i ett civiliserat samhälle och det enda besvärande är att Melament inte tilltvålades med lika stor böteslapp, särskilt med tanke på VD:s usla bortförklaring. Förresten, när jag talade om gnällargumentens ursprung under bältet så menade jag att de att de talar ur sina ……
Uppdatering 100209: cirkuset fortsätter och en del av det har smittat av sig till Newsmill. Där har den folkpartistiske riksdagskandidaten Mathias ”Min – moraliska – gudfader – är – den selektiva – kultur-demoniseraren – och - SD-älskaren - Maurcio – Rojas” Sundin gett uttryck för vad alla liberalfascister anser om frågan. Förvisso får han på käften av AlliansfrittskribentenAnders Utbult, något han b*tchar om på sin blogg, men Sundins ”skickliga” slalom på den polemiska pisten visar att han hör hemma snarare i Vancouver än vid det politiska bordet. Han radar upp Volksparteis samtliga hetspunkter mot mångkulturalism, alternativa livsstilar, reciprocitet. Han talar ur hjärtat för selektiv exkludering, statsfinansierad diskriminering och demonisering. Han blundar för fakta och använder sin egen förträffliga skygglappsmentalitet för att göra en krigszon av situationen. Allt detta tilltrots har karln mage att slå ut med tassarna i martyrskap och överspela i tjänsten av en väljarparodi - men de er ju inte muthlimerna thom jag bethkriver, för guds thkull! Frågan är om han är dum nog att han tror att han kommer undan sammanhanget eller om han har så låga tankar om väljarna att han tror att dom går på detta. Det visar inte bara hur illa de demokratiska trängningarna är bland nyliberalerna utan även hur angeläget det är med att aktiverar sig mot dessa politiska krafter. Låt oss frihetsälskade demokrater infria deras värsta mardrömmar och göra det kommande valresultatet det mörkaste deras röda ögon någonsin skådat. Detta är ändå en person idoliserar Rojas och de amerikanska republikanernas människo-(läs muslim)-syn.
…när Centeristen Dayana Jadarian äntligen tog bladet från munnen och gav sin motivering för engagemanget i förbudshetsen av ansiktsslöja, som hon missvisade nog gett samlingsnamnet burka. Hon skrev ett inlägg med oerhört många frågetecken i och jag ställde mina frågor. Argumenten är i princip en stor hög med presumtiva indicier, förutfattade meningar, motsägelser och, låt oss inte förneka det, allmänt människoföraktsbaserat högerförmynderi. Det ju egentligen så ironiskt men föga förvånande. Jag har försökt bemöta oklarheterna och Dayanas strategi har förblivit fördomsfulla undanflykter. Läsaren uppmanas generellt att läsa mellan raderna för att få ut styrkande fakta. Hon blir inte klarare utan trasslar in sig i 5 trådar som är varken röda eller sammanbundna. Mitt under diskussionen börjar Dayana, som gjort tidigare helt korrekt gjort sak av att detta inte är en religiös fråga och att man inte ska blanda in den, referera till ena tyckaren efter den andra. Hon börjar leka länkrebell till höger och vänster angående olika fatwor och teologers uttalanden. Tjusig polemisk säkerhet! Det är i samma veva som Dayana tröttnar på att upprepa sina oklarheter och motsägelser och slutar publicera mina kommentarer. Värt att notera är att hon i sin sista kommentar har ”utmanande” frågor till mig, som jag besvarat och som hon nu censurerar.
Munkavletekniken på hennes politiska blogg må ses som en tillfällighet eller som en försmak av den politiska attityden. Hon vill gärna välsignas till att bestämma över oss men förhindrar att hållas tillsvars för det. Jag upplever att synsättet är i linje med hennes bagatellisering av människors jämlika perception inom ramen för offentligheten. För Dayana är vissa helt enkelt generiskt inkapabla att se på sitt eget liv och dess mörka sköte och dessa måste tvångssocialiseras såsom man omhändertar oförnuftiga narkomaner. Därmed är hon beredd att omyndigförklara de berörda individerna och bända på folkrätten. En klok man sa en gång att det är alltid enkelt att ge bort andras absoluta rättigheter och nu ser vi den försöka nå riksdagen. Där kan man ha en marknad som heter duga – där kan man sälja ut andras rättigheter. Det obehagliga och skrämmande är att den som argumenterar på det sättet är inte främmande för utvidgande av utförsäljningen. Klagomålen på sossarnas ”dubbelmoral” faller så fint på plats, som en efterlängtad pusselbit. Högerpolitiken i ett nötskal - Do as I do or face my wrath! Nedan följer den censurerade kommentaren:
”En del människor har makt över andra och ibland krävs hårda tag för att befria dem. Jag önskar att det finns en annan lösning.” – Vad finns det för bevis för de fall som du åsyftar till i i Sverige?
”…även när du vill argumentera mot det kunde du inte hitta mer än ett fall. men vi kan hitta folk är emot burkaförbud för att det enligt dem kommer att leda till ökad terrorism och antisemitism. Det har också varnats att det kommer att leda till att christna i muslimska länder kommer att utsättas för fara.” Jag exemplifierade det med ett fall – du har visat 0 fall av svenskt tvång. Min uppfattning är att de personer som använder någon form av ansiktsslöja i Sverige är en ytterst begränsad skara och frågan om tvång är av samma angelägenhet som alla andra tvång i samma låda. Danmark, som har debatterat frågan i skuggan av främlingsfientlighet på regeringsnivå, har universitetsundersökning visat att ingen bär burka i landet och ca 150-200 bär niqaab – varav ½ är etniska danskor (5). Att det finns personer som har snarlika åsikter i en fråga innebär nödvändigtvis inte att det är vetenskapligt, juridiskt, politiskt eller moraliskt rätt. Det får stå för dem och det är upp till dem att bevisa sina ord med övertygande information. Har man motståndet i sig så använder man alla möjliga argument för att motivera sin en korrekthet (en skrämmande verklighetsbaserad fars ses här 1).
För övrigt är Chesler inget okänt mysterium och hennes rasistiska och homofoba åsikter finns såväl i artiklarna hon producerat som i böckerna hon skrivit. Man kan ge henne orättfärdigt mandat om att hon skriver om begränsade grupper – eller så läser man hennes ord för vad de är. Det förändrar dock inte läget för vad alla tyckare säger i andra länder – det är fortfarande Sverige vi befinner oss i:
” Nevertheless, Western intellectual-ideologues, including feminists, have demonised me as a reactionary and racist “Islamophobe” for arguing that Islam, not Israel, is the largest practitioner of both sexual and religious apartheid in the world and that if Westerners do not stand up to this apartheid, morally, economically and militarily, we will not only have the blood of innocents on our hands; we will also be overrun by Sharia in the West.”
“Now is the time for Western intellectuals who claim to be antiracists and committed to human rights to stand with these dissidents. To do so requires that we adopt a universal standard of human rights and abandon our loyalty to multicultural relativism, which justifies, even romanticises, indigenous Islamist barbarism, totalitarian terrorism and the persecution of women, religious minorities, homosexuals and intellectuals. Our abject refusal to judge between civilisation and barbarism, and between enlightened rationalism and theocratic fundamentalism, endangers and condemns the victims of Islamic tyranny.” 2
“Chesler will not accept the Islamophobe label. She claims it is a blanket term used to silence those who portray Islam accurately, and bemoans feminism's embrace of what she sees as misguided causes."Feminism began to fail when they began to say, 'We can't judge barbarism. We can't even call it barbarism, because the barbarians will be offended'," she says. Feminism has become just one part of a wider anti-colonialist, anti-imperialist movement, "so much so that many feminists are now much more concerned with the occupation of a country that doesn't exist - namely Palestine - than they are concerned with the occupation of women's bodies worldwide." 3
“I admit it: I'm embarrassed by younger women who define themselves as feminists but who are completely concerned with their own bodies, beauty, financial security and prosperity, their right to lesbian, transgender, and bi-sexual pleasure, and with an obsessive focus on abortion, which I support, and on gay marriage, which I certainly don't oppose but c'mon: they are stoning women to death in Muslim countries, face-veiling them against their will, trafficking children and women into brothels all over the world. Are we lucky few going to spend our time on earth gazing at our own navels until the knaves come for us too? “ 4
Det finns en kurdisk artist vid namnet Ayad som börjar bli en man utan vänner. Han har en fantastisk röst och den såg till att han nådde stadig berömmelse kort efter sin debut. Det är dock något med honom som börjar skrämma folk till att backa från honom. Jag läser en tänkvärd artikel går på djupet av det som man försöker avfärda som olyckliga tillfälligheter som systematiseras av ens vidskepliga sida men som ändå efterlämnar ett fnittrigt spår efter sig. Saken med Ayad är att snubben för otur med sig. Artikeln listar upp ett flertal bröllop som han i början av sin karriär sjöng på och som det alltid hände något på – brudens mor dör av en hjärtinfarkt på bröllopet, brudens far får hjärtinfarkt på ett annat bröllop, äktenskap som spricker inom månader – ja, till och med veckor – efter hans scenuppträdande. Den 1:a februari 2004, den första dagen av eid al adha, höll han sin första konsert i den kurdiska huvudstaden Hewler när 2 självmordsbombare sprängde sig själva och 110 eid-firare. På inofficiella civila uppträdanden är han som problemmagnet. Vid en lugn familjespelning i Tyskland går han upp och helvetet brakar lös i publiken – några överförfriskade yngre män hamnar i bråk varav en 25-årig omkommer av ett knivhugg. Vid ett annat tillfälle, också i Tyskland, står han bakom scenen och väntar på att stiga upp på scenen när dörren bakom honom stormas av en knivhuggen och blodig person. Ayad, som har arbetat som vårdassistent, rycker in och omlindar personen tills ambulansen är på plats. Förra året gifte Ayad sig och under hans eget bröllop kommer beskedet om att artisten och vännen Ardalan precis hade gått bort. Man slår på sin rationalitet och undviker att ryckas med och vilseledas av sin vidskeplighet men en liten liten oro finns där i alla fall. Det är verkligen synd om honom att folk indirekt ser en skuld i honom när saker går dåligt. Själv kan jag uppge att jag har varit på ett bröllop där han var artisten och det äktenskapet sprack efter 4 månader. Förra veckan skrev jag om en musiker som omkom på väg mot TV-studion – gissa vem som var kvällens gästartist…
Japp, jag tänker släppa allt jag gör under denna stund för att prioritera detta. Jag pausar låten i hörlurarna, jag lägger ifrån mig boken, jag ägnar all min uppmärksamhet åt att göra mitt allra bästa för att sparka på detta lik! Författaren och debattören Nima ”I-am-waist-deep-in-kaka” Daryamadj har tydlen uppdagats med att försöka utpressa en kvinna på att få tillbaka pengar med milt sagt ljusskygga metoder. Kvinnan i fråga beskrivs som en person som genomgått hedersproblematikens helvete och Nima fann det som sin bästa plan att knäppa upp suturer som höll ihop gamla djupa sår - han skulle visa upp hennes bara onämnbara för världen att beskåda om han inte fick tillbaka sina pengar och han uppmanade henne till bl a prostitution för att erhålla pengarna. Kommentarfältet har delvis fyllts med hans åsiktsslavar (och även han själv?) där man brutalstyckar kvinnans liv och personlighet från sida till sida. Det enda syftet i mitt tycke kan inte ses som annat än utstuderat karaktärsmord som ska vålla Ali G förmildrande omständigheter för dennes agerande. Till sitt försvar pendlar dervishen mellan att vara filmiskt tuff och naivt fånig. Han står för allt han har sagt men uppger att han ämnade aldrig att det skulle tillämpas, och hans mening var inte att med hederstaktik skrämma kvinnan till lydnad utan denne ville bara försöka få henne att förstå hans ekonomiska situation. Uppenbarligen är varken explicit eller implicit diplomati hans starkaste sida. Frågan är hur detta ska kategoriseras under dennes åtagande mot det allvarliga hedersproblematiken. Nuförtiden verkar många finna sin fristad för brottsliga beteenden, särskilt mot kvinnor, bakom en fasad av engagemang i samma ämne. Det spelar nog ingen roll för hans fanatiska anhängare av muslimhatare – för dem är han den upplyste. Tillsvidare får ni läsa även analysen på Muslimska perspektiv för att förstärka upplevelsen, det får bli en del av fredagsmyset.
Ps. Det skulle inte förvåna mig om rasistpacket nu börjar "se tillräckligt mycket islam" i detta att de överger honom och smetar ut hans beteende på muslimska minoriteten, but what else is new…Ds.
Uppdatering: too late - han harredanförskjutits av en del av hans rasistiska beundrare. Nej ni, grabbar och flickor. Behåll Persian Dervish - han är mycket mera lik er, vår enda gemensamma drag är den bruna hyn.
Skam den som ger sig kan man tycka. När man har fastnat med båda fötterna i käften, som i Dilsa Demirbag-Stens fall, så är det tal om dubbel skam för den som inte ger sig. Som en av medlemmarna i det svenska klustret av Hobbexkurder är hon alltid lika lättprovocerad av det röda skynket som utgör muslimer, islam och allt som kan knytas ihop med dessa i ett sammanhang. Hennes prematura sågning i Expressen var lätt att knäcka och det troliga var att hon efter disputationen skulle försöka återupprätta sin journalistiska heder genom att läsa avhandlingen för att förstå innehållet bättre. I helskotta heller! I den hårda delen av debattvärlden är verifiering genom läsande och fakta för veklingar som boknördar, formalister och ansträngningsastmatiker. En riktig karl (sic!) lär sig genom att testa sig fram – inte genom att läsa manualen. Sagt och gjort – och där har vi Dilsas efterföljande tankar i senaste SvD-artikeln. Kollektivismen, mångkulturalismen och Uppsala universitets akademiska impotens är rubriker som idisslas i samma saft som det senaste alstret. Den upprepade navelludden är tydligen så värdefull att den behöver publiceras ännu en gång.
Argumentlösheten är så påtaglig att Dilsa förlorar sig själv i sin trassliga nysta och gör krypskyttet mot juridiska fakulteten till den mest iögonfallande komponenten i hennes inlägg. Dilsa anser sig vara en kompetent (läs inte demokratisk) röst att rota i fakultetens verksamhet och luckra upp det som varken Sayed eller fakulteten kunde se under flera års forskning som i sin tur ingick i ett större projekt vid namnet Impact- initierat av UU som preliminärt sträcker sig över en 10-årsperiod och omfattar 6 olika fakultet. Vad vore världen, den akademiska som den konventionella, den sociala som den politiska, utan Dilsa. Den mest seriösa vikten i orden läggs på att differentiera vad som i hennes mening är ”korrekta juridiska utvärderingar” från vad hon kallar för ”teknikaliteter”. Mina damer och herrar - detta är en universum där juridiken är liksom matematiken en exakt vetenskap, där lagar och juridiska processer ej styrs av folkvalda och experter och där den till största del ej avgörs utifrån värden som föregåtts av fakta och mänsklig process. Dilsas juridicum är en plats där studenterna memoriserar lagboken modell-1770, där lekmän kan utifrån synopsis avgöra om fakulteten överträtt sina befogenheter och där komparativa studier är bannlysta.
Givetvis är Dilsas fortsatta dumdristighet knappast någon slump. Med foten i käften framstår hon med ändrad strategi för att få ut det mesta av situationen och absorbera maximal mängd med uppmärksamhet. Det skulle många göra i den pinsamma självgrävda gropen. Hon har fått mothugg från ämneskompetentaröster som har, låt oss säga, lite mer insyn i ämnet och dess komplexitet och man kan se det framför sig hur Dilsa, sin vana trogen, kommer att spela den fria medians kvinnliga martyr i händerna på akademikerskrällen. Det allvarliga bekymret ligger dock djupare än hennes oförmåga till elementär research eller att den tröttsamma provokationen blivit en egen individ i henne. Att många journalister misstolkar sitt yrke som skribent till en självutnämnd roll som folkets domare, folkets vetenskapsmän och folkets politiker brukar vara något som uppdagar sig med egna klavertramp. I detta fall finns det en välsignad dränkt av immunitet som allmänheten skänker skribenten och som denne tacksam tar emot. Det finns en gemensam fiende som bär egenskaperna av en gasattack. För att huset ska hålla tätt måste alla hjälpa till efter sin förmåga och det finns varken tid eller rum för divideringar.
Det demonstrerade motståndet mot det mångkulturella samhället bär på ett assimileringsbehov av skräckinjagande modell och muslimens livsstil ses som ett av de främsta hoten. Målet att sudda ut nyanserna är bara ett verktyg som brukas för att splittra gruppen. Ensam är du inte stark och personen med stöd är en person som inte kan besegras med samma lätthet. Således är Dilsas och meningsfrändernas aspirationer en port och inte en destination vilket återspeglar sig i återkommande repetitioner. Det är just i detta som Dilsas liberalfascism blottar sig – trots feldragna trådar, trots tvinnade felslut, trots kaotisk världsbild blir friheten en värderingsstyrd handelsvara och yrkesutövaren erhåller inte ersättning för funktionen denne fyller. Följaktligen följer anhängarkårens tankesnöre i samma spår. Inte en enda av avhandlingens kritiker har än idag räckt upp handen och sagt – jag har läst avhandlingen. Inte ens i syfte att titeldroppa har en inte en endaste j-l kunnat referera till avhandlingens verkliga innehåll och fastslå åsikter med god förankring. Där har vi den sofistikerade västerländska politiken och mediala uppläxningen i ett nötskal – ryktenas bål är ständigt brinnande och många ser sin trygghet i eldkollektivet.
Detta hemska problem är begränsat till en obetydlig och kontroversiell minoritet av självidkare är det ofta den neutrala bedömningen och mitt svar är – att tala i nattmössan är att blunda under täcket. Fenomenet är ett seglivat recept för hatets och fördomens överlevnad, vilket demonstreras inte bara av bloggosfären utan även av politiska framgångssurfare och snubblande akademiker. Frodandet av opportunistiskt hyckleri som redskap genomgår en ohygglig internalisering i händerna på verklighetens styrorgan – experterna och politikerna. Att företrädare ur dessa grupper skriker sig hesa utan insyn i dokumentet är en besvärande orosmoln inte bara för yrkeskåren utan även för den öppna och sakliga kulturen de anser sig företräda. Vi ser den stigande ryggen av en bestialisk politisk kultur vid horisonten där en människa reduceras – inte bara - till sina handlingar, ambitioner eller insatser – utan till brukandet av de mest elementära delarna av dennes fria vilja. Detta stöds av akademisk vägledning och populistisk fördummande indoktrinering. Slutligen kan man alltid argumentera för att folk ska bli maskerade rasist i frågan så att just Sverigedemokraterna inte når framgångar. Nu när jag tänker efter så börjar jag tvivla: varför ska Dilsa skämmas – hatets och antipluralismens lavin älskar ju henne.
Såhär var det: en centerpartistisk politiker och listad riksdagskandidat (plats no 3 i Sörmland) vid namnet Dayana Jadarian hade intervjuats i en lokaltidning som en röst i burkadebatten. Hon skulle förbjuda den om det gick hennes väg för den ”diskriminerade” flickorna och det hade hon särskild insikt i eftersom hennes ”bakgrund var från länder med arabisk kultur” så olikt de ”fega politikerna” så visste Dayana ”vad hon talade om”. Fair enough, Jag sökte upp hennes officiella och offentliga politikerblogg och ställde frågan under inlägget om frågan: hur går det ihop med den individuella friheten. 3 luddiga kommentarer senare och redan är Dayana fullkomligt du med mig och det är inte på det ödmjuka sättet. Påståendena och spekulationerna om vad mina åsikter och kunskaper är och inte är i full gång och det är en studie i felslutstermer som uppenbarar sig: ad hominem, guilt-by-association, tu quoque – you name it. Politiker som mobbar, trakasserar och är egenmäktiga har man hört talas om - men jag blir minst sagt förvånad att en riksdagskandidat utövar härskartekniska manövrar på en väljare i brist på sakliga argument. Frågorna är knappast unika eller svåra – särskilt inte för en som redan beslutat sig för hur hon ska bedriva ståndpunkten. Kanske är det en försmak av respekten och kontakten med väljaren som vi får nu. Kanske är det en ännu omotiverad ställning som skyddas av en defensiv och osäker mur av arrogans. Förhoppningsvis inser hon, och ffa partiet, att härskarteknik knappast är det klokaste sättet att hantera en saklig debatt på.
Uppdatering 100203: nu har Dayana besvarat kommentarerna hon hade fått, givetvis med en generös dos av anklagelser och härskartekniska felslut mot opponenterna. Det är samma visa som i tidningen som upprepas - kvinnan har ingen egen vilja (något hon inte ens behöver fråga efter utan kan det utantill i och med sin bakgrund från arabiska länder) utan man får skydda henne från sig själv. Hon är, omedveten och indoktrinerad som hon är, en fånge i sin familj och omgivning. Slit av henne plaggen, klä på henne det staten tycker ser bra ut och tryck ut henne bland alla de andra fåren. Mitt i detta kommer ett osannolikt argument fram - eftersom burkan kan orsaka så att personen blir diskriminerad så är det bättre att staten bifogar en juridisk grund till det. En analogi - eftersom en del korta tjocka barn blir mobbade i skolan och att det finns risk att arbetsmarknaden kan diskriminera dem måste staten ge arbetsgivaren (inte medborgaren som behöver skyddas) ges instrument att göra det med stöd i lagen. Detta kommer från en jurist...
Rakryggade artister har jag uppmärksammat tidigare på bloggen. Nu får vi se exempel på ännu en modig musiker, en bra sådan också, som står upp mot fascism, rasism och korrumperad egenmäktighet. SD:s fete man i Kalmar, Thoralf Alfsson, har gjort det igen. Brutit mot sed, etik och med största sannolikhet även lagen. Herr Alfsson ansåg att det var helt ok att stympa en av Peps Perssons låtar och få budskapet att låta precis som det omvända. Han hade lagt in en klippt version av låten ”grannen” där rasistens ord (underförstådd den upphetsande biten for Thoralf&co) var med men utmaningen av rasisten var bortklippt. Dessutom hade låten döpts om till en Svärjedetonantisk kampsång. Peps lät inte detta förgå utan har reagerat starkt mot överträdelsen. Låten är borttagen från Thoralfs blogg med gnäll och stånk men Peps tänker gå vidare till juridisk uppläxning av honom. SD:aren gör klart att det var baraden rasistiska biten, som uppenbarligen masserade hans sinnen, som han var intresserad av. Hur han kunde göra något sånt, som politiker och uppenbarligen en person som känner till upphovsrättslagen, motiverar han på ett ytterst märkligt sätt. Att han har olovligt vanställt en annan persons verk (och budskap) bortom kännedom och använt det i vad som inte kan betraktas som annat än en reklamkampanj för ett hatfyllt politiskt parti försvarar han med att han ”chansade lite”.
Jag får plädera vidare om att vi faktiskt talar om en politiker som förevisar en medborgerlig attityd där det är acceptabelt att bryta mot lagen genom ”chansningar” – kommer man undan med det så får man äta frukterna av sin manipulativa skicklighet. De personliga spekulativa tankarna far till huruvida detta är första gången som Thoralf utmanat lagens gränser, något som uppdagades först när han haffades på bar görning. Man funderar på hans ord, hur det hänger ihop med polisstaten han och partiet agiterar för, och vad det säger om hans åsikter. Vad vet jag, kanske talar han om ett privilegium för etniska svenskar – det skulle ju knappast vara förvånande. Det viktiga är att han inte har speciellt många med sig, och Peps är en som visar vägen. Som en person med karaktär talar han inte bara om de presumtiva lagbrotten utan även den moraliska skyldigheten att motsätta sig budskap från mänsklighetens avgrund - och det är här som hans historia och ställningstagande lyser av egen kraft. Det låter säkerligen urklyschigt men jag kan inte låta bli – Oh boy, vilken vacker karlakarl! Skägget skiner idag!
Rasismen är ful och kan inte sminka bort sitt hemska ansikte. Rasismen är en av de typer av ondska som drabbat kollektiv sedan kollektivismen föddes. Det finns inga ursäkter, undantag eller förmildrande omständigheter för rasism oberoende av färg form eller måltavla – antisemitism, islamofobi etc. Att Reepalu trampat i klaveret med sin otydlighet är beklämmande och stämmer det att problemen beror på hans flathet så är det extra besvärande. Skillnaden mellan politik och folk är något alla behöver bli bättre på att inte bara se utan även uttrycka. Kollektivt skuldbeläggande är inte bara den enfaldige rävens främsta spjut utan även udden av dennes intelligens. Sjukdomen rasism måste bekämpas med lika beslutsamhet och bredd som cancer, med samma förebyggande aseptiska åtgärder som AIDS och med samma långsiktighet som kardiovaskulära sjukdomar. Därför blir det sorgligt motbjudande att en typ av rasism blir förevändning att bruka annan typ av rasism.
Vi som satt framför våra dumburkar, med hakan på golvet, minns hur Anders Carlberg, ordförande i judiska församlingen i Göteborg, beskyllde ökningen av antisemitism på invandringen som ”skickas ut med propaganda från arabländerna”. Carlbergs fullt seriösa argument var att mellanöstern och arabländer, underförstådd muslimer, är de som upprätthåller antisemitismen i Sverige. Ordföranden ställdes aldrig mot väggen för sitt klavertramp, snarare tvärtom. I den senaste tidens händelser och debatt har samma hatiska anda svarvat genom många åsikter. Viljan är stor att hamra fast antisemitismen på blatten. Bland de som är ute med en brännfackla är Paula Neuding, chefsredaktör för den azurbruna blaskan Neo. I hennes världsbild är Malmös muslimer och araber ute på gatorna som livsfarliga monster. Folk måste anonymisera sig för att inte drabbas av den håriga mellanösternlavinen. Föga förvånande muslimhysteri, suck – att liberalfascister inte ens anstränger sig om att överraska en. Orden upprepas på ett ellerannat sätt – muslimer, muslimer, muslimer.
En del har gasen i botten. Fredrik Thoresson gillar att skriva muslimer så mycket att ordet blir en vandrande Pac-Man i hans text. Med målet att vara PK-samhällets antihjälte bär Thoressons muslimer skulden kollektivt på höjden, bredden och djupet. Den som inte håller med är feg, antisemit eller både och. Ekeroth har som vanligt egna vässade stenar med när det är muslimer som ska bindas på Det är vanliga personer och det är debatter som upprepar det. Samtidigt finns det som vill nyansera bilden – dessvärre täpps de till av bland annat de nämnda rösterna som har den oändliga hatbloggosfärens fulla respekt och beundran. Kontentan är antisemitismen verkar i detta fall lett till att en del ger sig själva fribiljett till obehindrad islamofobi. Att islamofobi ofta samexisterar med antisemitism eftersom hysaren av hatsynen brukar vara samma personer är ett historiskt och nutida faktum. Den ovanliga tragedin i situationen är att antisemitismen antas av vissa öppna ett fönster dör islamofobin får fritt flöda.
Att det skulle vara ett misstag är inget jag köper – rasism är inget som utövas obetänkt. En betydande fraktion av hatbloggosfären har gjort klart att opportunism är vad som styr deras sympatier. Dessa föraktar muslimer mer än att de oroas över antisemitismen och allt som kan användas mot muslimer mottas med tacksamhet. Nu är vi på djupa vatten och inga reaktioner från medieredaktionerna så lång ögat ser – Sveriges, Skånes och Malmös antisemitism har blivit ett problem importerad, skapad, närd, upprätthållen och dominerad av muslimer/araber/folk från mellanöstern. Kontinentens tusenåriga fientlighet mot det judiska folket har plötsligt fått en arvtagare. Det ser redaktionernas, bloggosfärens och debattörernas islamofobi till. Är det alldeles för outlandish att fordra att antisemitismen inte läks med den egna islamofobin?
Det finns ett nytt upphaussat ord på marknaden att lägga bland sina favoriter, om man har en azurbrun böjelse så att säga. Det nyliberala naveletablissemanget har fått sig ett orakel i Kenan Malik, särskilt efter dennes senaste Sverigebesök som hade anordnats av den anfattiga (sic!) stiftelsen ”The Ahlmark foundation”. Malik har gått ifrån att vara en vänsteraktivist, bara det god nog att helgonförklaras för i högerns journaler, till att motsätta sig det mesta av pluralismen som flanken står för. I och med att stiftelsen är ett forum för elitistisk grupponani där talare som Ayaan Hirsi fått bespotta den mänskliga divergensens förbannelse har Malik funnit sin plats som en av dess gurun. I publiken fanns givetvis flera av hans kolumnhyllare och efterföljande talare var ingen mindre än Dilsa Demirbag-Sten. Saker och ting faller väl samman, lagom nog till hennes senaste kolumn i Expressen. Jag trodde mig vara i en bloggsvacka liksom flera andra i bloggosfären. Dessutom ligger arbetsbördan på högre nivå än vanligt och jag är den typen som knappast blir uppiggad av massiva mänger med snö. Allt hjälptes av hennes senaste alster som kan ses som den klaraste exposén av karaktären Dilsa.
Nu är det äntligen mångkulturalismen som pryglas. Den berättigar kollektivismen som är ondskan själv. Kollektivismen finns till eftersom identitetspolitiken ser till att det är så. Identitetspolitiken är alltså mångkulturalismens immunitet och juridiska upprätthållare och Dilsa avskyr identitetspolitiken. Hon har så mycket hat för den att hon anser att det är den som erbjuder den som bär skulden och att ett alternativ är att likvidera mångkulturalismen om man vill komma någonstans. Vad identitet egentligen är, var dess gränser går, var individens rättighet finns i att definiera sig utifrån en eller flera identiteter är frågor som förblir obesvarade. Dilsa föredrar att tänka tyst åt andra och uppge endast konklusionen som är dyster. Det som får exemplifiera det, och som får Dilsa att bidra med ännu en tegelsten på löpbandet av självutskämmanden, är avhandlingen ”Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige” av Mosa Sayed. Enligt Dilsa är avhandlingen ett tvärsnitt på det som är mångkulturalismens kärna och som i sin tur formar identitetspolitiken.
Problemet finns på flera nivåer. Dilsa har inte läst avhandlingen men likväl beter hon sig som en förvirrad bloggare och analyserar dess innehåll utifrån ett synopsis och uttalar sig därefter om själva arbetet. Dilsa har inte inblick i den juridiska interaktionen länder emellan men anser att det akademiska dokumentet ändå är ett inslag lämpligt att använda i ideologiskt svärmeri. Dilsa anser att identitetspolitikens börda är ett mångkulturrelativistiskt (jajamen) megaproblem som pressas fram av det som är avhandlingens innehåll. Utlåtandet avslutas med att hon ifrågasätter Uppsala i dess akademiska objektivism och en recension av omslaget. Att Dilsa trampat i ett klaver övermäktigt hennes uppfattningsförmåga framgår av vittnesmål gällande hennes reaktion vid disputationen. Den fräcka och frågvisa Dilsa hade svalt tungan, förmodligen funderas på hur hon denna gång skulle forma sin eviga ”jag är så missförstådd”-dementi.
Avhandlingen var inte alls vad hon hade inbillat sig utifrån sammanfattningen. Korthuset föll och Dilsa hade försagt sig – identiteten var inte så enkel att det kunde förkastas med en andragradens utryck – identitetspolitik. Den styggelse till ideologi som hon tror sig klippa itu har aldrig funnits i Sverige. För Dilsa är identitetspolitik inte bejakande av olikheter utan en uteslutningsmetod av majoriteten från minoritetens privilegier. Parametrarna som Dilsa tjafsar om existerar inte. Därför måste hon ha suttit där och skämts så att läpparna klibbade samman. Att något så enkelt som det provokativa omslaget kunde trigga hennes mörka sidor och få henne att uppge att för henne är arabisk kalligrafi sumpen av religiös konservatism och mångkulturalism förklarar mer än vad hon tänkte från början. Det är hon som stämplar identiteter med hänsyn till förutfattade meningar, det är hon som värderar identiteter efter egen skala och det är hon som står för inskränkningar utifrån identiteterna.
Sedan länge har Dilsas journalistik har en funktionsdefekt. Säg ordet islam i hennes närhet och du har initierat en hypnotisk kod som öppnar hatpandoras ask. Dilsa drabbas per automatik av ett obligat behov att fylla papper med ord om de hemska muslimernas likvärdiga inflytande och frihet och villiga Vera, alias svensk media, är ständigt redo att bidra till exhibitionismen. Låt oss då inte lura oss själva i det specifika föraktet mot identitetspolitiken och mångkulturen. Det demokratiska frihetsbejakande hälsosamma samhället har sin fiende i denna form av tänkande och svaret är till och med närmare än ovanstående debacle. Dilsa har åtskilliga gånger uttryckt sitt obevekliga stöd för Israels expansiva och förtryckande politik mot palestinierna. Vidare har stödet varit för den etniska och religiösa staten där individen bär en medfödd absolut rättighet att migrera till och där dennes etnicitet eller religiös övertygelse är enda motiv. Samtidigt förvägras miljoner utjagade, förtryckta och avhumaniserade palestinier inte bara rätten att återvända till sina rättmätiga hem som de haft i hundratals år – enligt all internationell rätt vi kan hänvisa till – utan även rätten till mänsklighet i sina flyktigläger till hem.
Det tydliga mönstret i det är att Dilsa ser sig själv och sin egen etniska ”sårbarhet”. Det är via Israel och den judiska identiteten som hon ser motivationen till det andra exklusiva hjärtebarnet – den kurdiska identiteten. Med paralleller dragna till Israel vill Dilsa reservera en förbehållslös rätt till (återvändo till) Kurdistan där hennes enda pass är hennes biologiska bakgrund och självdefinition. Emellertid förespråkar hon det hon betraktar som djävulens verk i Sverige – kurderna måste få bejakas i sin identitet, kultur och etnicitet som skiljer sig från majoritetens i Turkiet. De måste få dispens för det som skiljer dem åt från turkarna. De måste få inte bara utrymme utan även hjälp från staten med att sätta detta i verk genom landets samtliga funktioner - politik, ekonomi, utbildning, myndigheter, institutioner och mediala enheter. Det handlar om att utbilda sig på språk som inte är det officiella i särskilda skolor– något som Dilsa inte är så pigg på att agitera för gällande de andra minoriteterna i landet. Dilsa fordrar institutioner som rehabiliterar och upprätthåller den officiella statusen av den kurdiska kulturen med allt vad det innebär. Kurdheten måste bejakas med alla möjliga medel med statens välsignelse. Väl mött Dilsa, väl mött, men om dessa kliniska exempel inte är identitetspolitik, ett selektivt sådant också, så vet jag inte vad som är det. Hon måste skämmas så illa, för debaclet kommer att hållas mot henne så länge det går. Det ska jag, och förhoppningsvis även andra se till. MUHAHAHAHAHAHA………
Nöjessidan Lezan rapporterar att den lovande musikern och TV-artisten Abdulqader Zaki har omkommit i en bilolycka under gårdagen. Abdulqader var född 1984 och studerade vid musikhögskolan i huvudstaden Hawler. Ursprungligen var han från Duhok och det var under sin resa tillbaks Hawler för att delta i veckoprogrammet "Azhdar show" som tragedin var framme. Programmet, som sker i direktsändning, började ca 2 timmar efter att beskedet hade nått vännerna i gruppen och chocken är ett faktum. Man valde att ägna programmet till hans minne vilket var det smidigaste man kunde göra. Detta reaktualiserar trafikproblematiken som finns i Kurdistan, där människor kör som om de är på tävlingsbanor. Trafikskyltar behandlas som vägdekorationer och trafikpoliser är ständigt utrustade som kravallenheter. Eftersom böter varken bet eller ens betalades av de flesta har man infört fyndiga sätt att hantera det på. Ett sätt är att man har jeepar som dygnet runt kör genom gatorna och skriker i en högtalare om en bil är felparkerad/bryter mot några regler. "Röd Toyota modell XXXXX registreringsnummer XXXXX kom genast och flytta på din bil!" Sker inte det inom minuter åker en fet böteslapp fram. Böteslappen kopplas till registreringsnumret och därmed ägaren. Därefter kan ägaren inte komma undan - denna brännmärkning syns hos alla myndigheter och dyker det upp ett ärende som du vill ha hjälp med så tittar de på datorn och säger lungt och sansat "gå och betala dina böter, därefter kan jag hjälpa dig!" Systemet funkar tydligen oförväntat bra, även om den har har gjort så mycket åt trafikkaoset. Ännu fler restriktioner är nog lösningen tills man har fått trafiken på human nivå igen.
“Courage is what it takes to stand up and speak; courage is also what it takes to sit down and listen” - Winston Churchill."All truth passes through three stages: First it is ridiculed, Second it is violently opposed, Third it is accepted as being self-evident" - Arthur Schopenhauer.
Rabiat antirasist, fd impulshoppare, kvasicineast, vädjare till rationalitet och logik, bokmal, ständig student, prylnörd, samhällsaktiv, amatörmusiker. Är av kurdiskt ursprung och skryter gärna om min anspråkslösa ödmjukhet. Har precis passerat 30-strecket, börjar känna av 10-årskrisen först nu (ska jag bli skejtare eller be pappa om en kameleont). Går igång på fördomar, dumheter, inskränkthet och folk som inte begriper att deras lag är rena skräpet (du vet att det är dig jag menar, Arsenalnisse). Har i min oförståndiga ungdom lyckats tårta en brud i ansiktet - på hennes eget bröllop. Äter exakt samma typ av godis som jag gjorde när jag var 8. Sen skriver jag för en lokaltidning också.
Du är välkommen att hänvisa. Citera gärna, men ange källan. Material som ska återges i sin helhet ska du fråga om tillstånd för innan du gör det.
Det vi vet om fallet är det som har rapporterats av media. Vi vet inget om barnets allmänna status eller mentala hälsa. Vi vet inget om det rör sig om 1 vårdare eller flera och deras kompetens. Vi vet inte om några detaljer i vården och journalutredningen blir det avgörande och förhoppningsvis förlösande momentet i denna djupa tragedi. Åsikterna är många. Det finns dock tillräckligt mycket i detta som får mig, som terapeut, att se ett klart mönster i handhavandet av patientfallet. Ett mönster som är alltför bekant, alltför använt och alltför skrämmande. Det är ett under och besannande av barns skyddsänglar att vi inte sett fler fall som slutat lika tragiskt. Mina utlåtanden bygger på erfarenheter i ett annat landsting utan någon kännedom i det publicerade fallet. Således är texten inga spekulationer i detaljerna utan en parallell jämförelse med en generell bild av vården i Sverige. 
